Kapitel 109

Lästips

2012-03-04T23:49:00.000+01:00

# Tidningen Nationell Idag har den senaste tiden haft ett par mycket läsvärda artiklar med anledning av ett trettio år gammalt mordfall. Det som vid första anblicken är det intressanta med detta fall är det faktum att den vänsterextreme mördaren (och jag tvekar inte att kalla honom det även om han aldrig dömdes för just mord) idag är redaktör på DN. Det verkligt intressanta är dock i själva verket det sätt på vilket media hårdvinklade fallet till mördarens fördel och den jämförelse som NI gör med ett annat uppmärksammat mordfall där mördaren var "högerextremist" istället för vänsterextremist.

Läs här och här!

# Solguru skriver bäst hittills om vänsterns patetiska försök att bunta ihop högern i allmänhet och den mångkulturkritiska högern i synnerhet med Anders Behring Breivik.

Läs här!

Söndagsmusik

2012-03-04T23:14:00.000+01:00

Sonne Hagal - "Vengeance":

Axess-redaktionen kommer ut som Sverigefientlig

2012-03-03T18:01:00.004+01:00

Jag har läst tidskriften Axess sedan starten 2002 och har alltid tyckt väldigt bra om den. Här har funnits långa intervjuer med intressanta tänkare, kunniga recensioner av utländsk facklitteratur, ett försvar av klassiska kulturideal och inte minst ett vågat uppmärksammande av det mångkulturella samhällets problem. Självklart har det gjort tidskriften till ett nästan lika stort hatobjekt som SD på DN:s och Aftonbladets kulturredaktioner (vilket väl måste ses som ett plus i kanten). Men nästa gång de vill att jag ska förnya min prenumeration finns det inte en chans att jag gör det.

Orsaken är att man i måndags publicerade en text på hemsidan om vad tidskriften står för. En text som nästan lika gärna kunde ha publicerats av en vänstertidskrift som Arena eller Ordfront. Förutom klyschor som att man är "motståndare till rasism och främlingsfientlighet och uppmuntrar till internationell dialog", liksom att man "bygger på ett internationellt humanistiskt ideal" fastslås också att tidskriften är "för fri invandring, för fri rörlighet över alla nationsgränser". Man skriver därtill: "Axess anser varken att det finns någon ursvensk kultur eller att en sådan ska eftersträvas. Istället bör Sverige globaliseras och internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt." Kort sagt: Axess ansluter sig här officiellt till åsikten att Sverige som vi känner det ska utplånas från jordens yta.

Det låter dramatiskt jag vet, men hur skulle resultatet av fri invandring och förakt mot den egna kulturen någonsin kunna bli något annat? Öppnar vi gränserna finns ju till att börja med hundratusentals släktingar och vänner till redan invandrade som av förståeliga skäl mycket hellre bor i Sverige än i Irak, Somalia eller Afghanistan, därtill miljoner och åter miljoner fattiga afrikaner och asiater som av lika förståeliga skäl hellre bor i princip var som helst än i sina egna delar av världen. Etniska svenskar skulle bli en minoritet inom några få år istället för inom ett halvt århundrade och att välfärdsstaten skulle braka samman under belastningen säger sig självt. Dessutom skulle en konsekvens också bli att medborgarnas lojalitet med sitt samhälle upphörde, för det är ju då inte längre just deras samhälle.

Nu kan man förstås hävda att Axess inte avser att gränserna ska öppnas redan i morgon, utan att det handlar om ett ideal för framtiden. Och ja, så är det nog, men idén blir inte mycket bättre för den sakens skull. Det är sedan också ett rimligt antagande att man gör detta ställningstagande mer för att i möjligaste mån skydda sig från vänsterns anklagelser om likheter med Anders Behring Breiviks tankevärld än för att man känner ett behov av att driva frågan. Tidskriften har trots allt, såvitt jag kan minnas, aldrig haft några stora artiklar om vare sig hur härligt det är med mångkultur eller om hur traditionell svensk kultur är skräp... Men är det i sådana fall en ursäkt? Nej, snarare en försvårande omständighet. I en situation där den mångkulturkramande vänstern trots alla sina kulturella tillgångar känner sig trängd är det absolut fel läge att göra eftergifter för denna - ens om det till äventyrs är eftergifter som inte kräver kompromisser med samvetet.

Jag tar nu för givet att man till nästa nummer bytt ut sin slogan "Vetenskap Bildning Tradition" till "Vetenskap Bildning Mångkultur".

Korvtips

2012-03-03T16:44:00.001+01:00

I min lokala livsmedelsaffär finns en särskild avdelning i en av kyldiskarna där man kan köpa mat med kort bäst före-datum till nedsatt pris. Snål som jag är brukar jag alltid ta mig en titt där när jag handlar, och ibland plockar jag på mig något jag annars antagligen inte ens lagt märke till att det fanns. För en tid sedan gjorde jag ett riktigt fynd: Grovmald korv med mejram och fänkål från Scan.

Jättefin korv i sig, och med en kryddning som verkligen sitter mitt i prick. Ett utmärkt alternativ till Scans vanliga sortiment av utländska kryddkorvar där jag tycker att de flesta smakar ungefär likadant.

Så där har ni dagens middagstips!

(Varianten smaksatt med enbär lockade spontant mer, men visade sig knappt ha någon enbärssmak alls.)

bokrecension: "Den stora konspirationen"

2012-02-29T18:32:00.002+01:00

DEN STORA KONSPIRATIONEN: MÖTEN MED EXTREMISTER, OCH DEN LILLA ELIT SOM STYR VÄRLDEN, av Jon Ronson (Optimal förlag, 2010 - originaltitel: Them: Adventures with extremists, 2001)

Ständigt läser vi i tidningarna om olika sorters extremister med konspiratorisk världsbild och vi möter dem även som skurkar i filmer och romaner. Men vilka är egentligen personerna bakom rubrikerna och underhållningsklichéerna, och hur ser de på sig själva? Den brittiske journalisten Jon Ronson, specialiserad på humoristiska men för den skull inte oseriösa skildringar av olika fenomen långt bortom det vardagliga, beslutade sig för att ta reda på den saken. Resultatet blev boken som på svenska bär titeln Den stora konspirationen.

Boken inleds med ett kapitel om islamisten Omar Bakri, vilken strävar efter ett Storbritannien styrt i enlighet med muslimsk lag. Ronson umgås med denne från och till under en längre period och fungerar emellanåt rent av som hans privatchaufför. Bilden som därigenom målas upp av islamistledaren är förvisso inte utan sina skrämmande sidor, men han framstår ändå som en på det hela taget ganska sympatisk man som tycker om att skämta. Att det är svårt att se honom som ett reellt hot mot någon underlättar förstås det intrycket. Faktum är att han och personerna i hans närhet påminner en hel del om de inkompetenta terroristerna i filmen Four Lions. En av medarbetarna berättar för Ronson: ”vid ett tillfälle ville jag släppa lös en massa möss i FN:s högkvarter. Kvinnor avskyr ju möss, som du vet. Jag tyckte att det var en briljant och enkel idé. En svärm med möss skulle ha krossat hela FN-processen, eller vad tror du?”

Det är betydligt lättare att hålla sig för skratt då man läser kapitlet efter. Där besöker Ronson inledningsvis en 18-årig kvinna på en ranch i Montana i USA. När hon var två år gammal flyttade hennes föräldrar familjen till en stuga i bergen i Idaho, eftersom de ville undkomma ”Den nya världsordningen” - en elit ute efter att förslava hela mänskligheten. I tio år levde de där i stort sett utanför samhället. I grannskapet fanns dock Aryan Nations och fadern, Randy, begick misstaget att ibland ge sig dit för lite social samvaro. Något som ledde till att en federal agent under cover genom hot försökte pressa honom att bli informatör, och då han vägrade började lokala sheriffer att bevaka hans hem. Det i sin tur ledde fram till en incident där en av sherifferna sköt en av familjens hundar, vilket gjorde den 14-årige sonen Sammy så rasande att han avlossade några skott mot denne. Skotten missade, men de besvarades med desto större effektivitet. Sammy dödades av en kula i ryggen då han försökte ta sig ifrån platsen. Fast vid tillfället dödades även en av sherifferna av en vän till familjen. Följaktligen var en eskalering oundviklig och snart hade familjens lilla hus omringats av hundratals poliser och soldater. Dagen efter dödades modern av ett skott i huvudet då hon stod med sin tio månader gamla dotter i famnen. Hela historien kom att bli känd som Ruby Ridge, efter platsen där den utspelade sig.

Det var givetvis inte de amerikanska polisiära myndigheternas finaste ögonblick (de överlevande barnen i familjen kom senare att få saftiga skadestånd), men man var inte utan framgång i sina försök att manipulera mediabilden. Inte minst tog man fasta på Randys kontakter med Aryan Nations-folket för att utmåla honom som vit makt-anhängare och antisemit. En åtminstone i Ronsons ögon grundlös anklagelse som leder honom till att kontakta organisationen Anti-Defamation League (ADL), för som han konstaterar: ”Det är ingen överdrift att säga att ADL har sista ordet om vem som är antisemit och inte. Det är de som avgör. Sedan informerar de resten av världen och jag och alla andra accepterar det.” Att Ronson själv har judisk bakgrund gör honom dock knappast särskilt vänligt inställd till organisationen, utan man får snarare intrycket att han har god lust att ägna dem ett helt eget kapitel i boken. Särskilt när han får en lång lista över vad ADL anser vara kodord som alla egentligen syftar på judarna: ”internationella bankirer”, ”internationalister”, ”kosmopoliter”, ”internationella finansiärer”, ”kulturmanipulatörer”, ”New Yorkarna”...

I följande kapitel får vi möta Big Jim, en amerikansk journalist som vigt sitt liv åt att avslöja Bilderbergruppen. Ronson tror först att denna är ett rent fantasifoster, men får sedan med egna ögon se hur många av världens mäktigaste politiker och företagsledare anländer till ett avsides beläget lyxhotell i Portugal för ett av gruppens möten. Det är en omskakande upplevelse för honom. (Notera att den engelska originalupplagan kom 2001 och att på den tiden var inte Bilderbergruppen alls lika öppen med sina möten som den är idag!)

Därpå får vi möta några anhängare av den på sätt och vis störste bland dagens alla konspirationsteoretiker, det vill säga britten David Icke. Denne hävdar att vår värld i själva verket styrs av ödlevarelser från yttre rymden med förmåga att anta mänsklig skepnad. Till exempel skulle George W. Bush och hela det brittiska kungahuset vara sådana ödlor. (Behöver det tilläggas att vissa anser ”ödlevarelser från yttre rymden” vara ett kodord för judarna?)

Sedan följer två kapitel om möten med amerikanska vit makt-ledare. I det första möter vi Ku Klux Klan-ledaren Thom Robb som försöker få sina anhängare att sluta säga ”nigger” och att inta en mindre aggressiv attityd. Ronson beskriver honom som ”en vänlig och glad man med älskvärt sätt” och tycker ironiskt nog att han påminner om den ultrajudiske Woody Allen. Fast då han besöker Aryan Nations finner han inget som helst positivt att säga om dem. Dessa är bokens enda genuint osympatiska extremister.

Slutligen återkommer Ronson till Bilderbergruppen och lyckas faktiskt få prata med några av dess medlemmar. De förnekar såklart att gruppen skulle utgöra något slags hemlig världsregering, men inte att det som sägs där och de kontakter som knyts där kan ha en konkret påverkan på politiken. Inte heller förnekas att gruppen har en anti-nationell agenda. Fortsatt kontakt med anti-Bilderbergarna leder därpå in honom på ett intressant sidospår som ger boken en värdig final: Bohemian Grove. Detta är ett ställe i skogen i norra Kalifornien där framstående män från hela världen en gång om året möts för en sammankomst där de verkligen släpper loss och i vissa fall klär ut sig till kvinnor eller springer runt nakna, och där de dessutom genomför en underlig ceremoni centrerad kring en jättelik uggla. Såväl George Bush som Henry Kissinger och John Major ska ha deltagit. Och ja, min första tanke var att ”det här är väl ändå påhittat; ett försök av Ronson att skapa en alldeles egen konspirationsteori?”, men när jag forskat lite i saken så har det visat sig att Bohemian Grove och aktiviteterna där är högst verkliga. Fast det hela är nog mer studentikost än konspiratoriskt eller ockult. Flerfaldige men motvillige besökaren Richard Nixon kallade det som händer där för ”the most faggy goddamn thing you could ever imagine”. (Vill ni se hur Uggleritualen ser ut finns den smygfilmad här.)

Sammanfattningsvis är Den stora konspirationen en bok som både underhåller och kanske får läsaren att inse att världen faktiskt är betydligt mer komplicerad än den framstår: Extremister kan vara hur vänliga som helst och deras konspirationsteorier är inte nödvändigtvis helt grundlösa.

-

Just nu finns boken med på Adlibris bokrea.

Söndagsmusik

2012-02-27T00:19:00.000+01:00

Rome - "Swords to rust, hearts to dust":

Neofolk-bandet Rome från Luxemburg utmärker sig på två sätt inom genren: negativt genom att politiskt stå till vänster och positivt genom att vara otroligt mycket bättre än i stort sett alla andra.

Den här låten kommer från albumet Flowers from Exile vilket har spanska inbördeskriget som tema.

"We shall let our songs drown
The rattle of the train
And the roaring of the crowd
We shall wet our throat with sticky dark wine
And toast this blood wedding so fine

To new horizons! To a new dawn!
To a new and reckless generosity!
For this our land of the free
We shall win, die or betray and turn

Swords to rust - Hearts to dust
In vain to write our name
In blood and in flowers of flame
Swords to rust - Hearts to dust
All blind and gone astray
Our envy green as may

All smothered in wild flowers
We break the windows to breathe
That golden dawn is ours
For tonight hesitation is on leave

To wear god down
To flatten him out
To pray to no other

To parley with death
To bury the crown
To silence all lovers
We shall turn

Swords to rust - Hearts to dust
In vain to write our name
In blood and in flowers of flame
Swords to rust - Hearts to dust
All blind and gone astray
Our envy green as may

( Schwerter zu rost -- Herzen zu staub!
Dennoch die schwerter halten
Dennoch die herzen spalten )

Swords to rust - Hearts to dust
In vain to write our name
In blood and in flowers of flame
Swords to rust - Hearts to dust
All blind and gone astray
Our envy green as may
Swords to rust - Hearts to dust
In vain to write our name
In blood and in flowers of flame!

Myten om hatet

2012-02-24T21:16:00.000+01:00

Efter Maria Svelands kaskadkräkning på DN Kultur tänkte man förstås att botten var nådd, men nu i veckan tangeras den på samma plats av en annan känd feminist. Anna-Klara Bratt, chefredaktör för webbtidskriften Feministiskt Perspektiv och tidigare för den syndikalistiska tidningen Arbetaren (där hon bl.a. lät publicera en text av Torbjörn Tännsjö som argumenterar för att "terrorism mot israeliska civila utgår från korrekta moraliska antaganden"), skriver i sin debattartikel till försvar för Sveland att islamofobi, feministhat och antiintellektualism idag hänger samman på ett sätt som gör det till "tjänstefel" att inte dra paralleller till Anders Behring Breivik när man skriver om kritik mot feminismen.

Och ja, eftersom Breivik var antifeminist så finns det väl verkligen en viss logik i att hans namn måste nämnas så fort Pär Ström, Pelle Billing eller tidskriften Axess nämns. Givetvis förutsatt att man är konsekvent och nämner Stalins namn så fort jämlikhet kommer på tapeten...

Bratts huvudsyfte med artikeln tycks dock vara ett försvar för "feministers demokratiska rätt att få verka och finnas i en demokrati". Som om denna rätt var det minsta hotad i ett samhälle där mångmiljonbelopp av våra skattepengar satsas på en genusforskning vilken utgår från en föreställning ungefär lika vetenskaplig som kreationismen (dvs.: att kön enbart är en social konstruktion) och i praktiken handlar minst lika mycket om politisk aktivism som om forskning. Ett samhälle där till och med ledande representanter för det största högerpartiet talar för könskvotering och där förskolan i sin läroplan åläggs att motverka traditionella könsroller.

Lika komiskt blir det sedan då hon skriver om "det antiintellektuella korståget mot Fi." Som om Feministiskt Initiativ inte grävde sin egen grav genom att låta ett gäng clowner ta täten. Till exempel satte sig Susanne Linde i ledningen för partiet trots att hon var långtidssjukskriven, och i intervjuer hade hon påfallande svårt att ge några vettiga svar på de frågor vilka inte lät sig besvaras med feministklyschor. Den psykiskt instabila Tiina Rosenberg ensam skulle annars kunna förklara varför de flesta människor inte ville ta i Fi ens med tång. I SVT:s morgonsoffa satt hon den 5 april 2005 och förklarade: "De lösningar som jag har funderat på passar inte att säga i tv, därför att jag kan tänka mig ganska, ganska så drastiska lösningar. Jag tycker att ni ska vara väldigt, väldigt nyfikna på det hela […] Men om vi ska hålla oss till demokratiska metoder […]." Uppenbarligen hade hon också väldigt svårt att dra jämnt med de lite mer sansade feministerna i partiet.

Genomgående i Bratts debattartikel är förstås "hatet". Och här tycker jag vi har något väldigt intressant, för man får nästan intrycket att det just nu pågår en samordnad kampanj i syfte att omdefiniera hat som "något högern ägnar sig åt då de inte tycker som oss inom vänstern - och har mage att säga det högt". Frågan är dock om inte strategin överutnyttjas så mycket att folk i allmänhet börjar finna den enbart löjlig. Folk kan dessutom omöjligt vara helt blinda för inkonsekvensen; för det faktum att vänstern i sina olika skepnader är minst lika hatisk som högern. Den feministiska rörelsen kanske mest av alla.

Vi såg det tydligt i fallet med Turteaterns SCUM-uppsättning, om vilken Aftonbladets recensent gillande konstaterade att den innehöll "kaskader av anklagelser mot ett ting kallat man, en biologisk olycka, ett knippe betingade reflexer fångade i skymningslandet mellan människa och apa som understundom knullar lik och älskar död." (Rubriken på recensionen var "Gyllene hat mot män".) Vi såg det lika tydligt i Evin Rubars uppmärksammade SVT-dokumentär Könskriget, där ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt fastslog att "män är djur". Fi-folket applåderade livligt åt manshatet på sin första partikongress:

Slutligen måste man givetvis fråga sig om Bratt verkligen själv tror på det hon skriver. Jag är långt ifrån säker på den saken. Att vinna fördelar genom att spela ut offerkortet och skuldbelägga manligheten är trots allt något feminismen länge excellerat i och lärt sig att det faktiskt fungerar - även där det helt saknas grund för några manliga skuldkänslor.

Myten om den amerikanska materialismen

2012-02-22T19:53:00.000+01:00

Det finns i vårt samhälle vissa föreställningar som helt strider mot verkligheten men som ändå närmast har karaktären av absoluta sanningar. En sådan föreställning är den om de materialistiska amerikanerna.

Den är förvisso inte utan grund. Till USA kom ju länge många av Europas fattiga med en enda dröm: att bygga upp ett ekonomiskt välstånd. Här fanns inte heller någon stark gemensam kyrka, någon kungamakt eller annan institution som kunde upprätthålla respekten för traditionella värden. En särpräglat amerikansk kultur föddes så, där handlingskraften och den ekonomiska framgången hyllas. Och ja, denna kultur lever kvar än idag. Men om USA är sig likt så gäller inte detsamma för Europa.

Dagens Europa är definitivt mer materialistiskt än dagens USA. Här tycks ju precis allt antingen handla om att maximera sina egna materiella tillgångar eller så om en kamp för en jämnare fördelning av samma slags materiella tillgångar. Andliga och själsliga värden ses vanligen som något suspekt och kulturvärlden har i hög grad förvandlats till ett propagandamaskineri för den übermaterialistiska vänstern. Amerikanerna däremot kännetecknas vid sidan av sin fortsatta strävan efter materiell framgång även av en djup religiositet, en hängiven patriotism och ett alldeles speciellt frihetspatos. Samtidigt som man hyllar framgångsrika affärsmän finns därför en djupt rotad respekt för dem som hellre lever fria än rika eller som offrar sin personliga bekvämlighet för en större sak.

Så när SvD:s konstkritiker Clemens Poellinger i en krönika i dagens tidning skriver att det "hör till tillvarons stora mysterier" varför många amerikaner "i val efter val kan rösta tvärs emot sina egna intressen", då visar han bara hur inskränkt han är. Dessa amerikaner röstar ju inte alls emot sina egna intressen. De har bara valt att prioritera annat än den materialism som för Poellinger och hans vänsterkompisar är det enda väsentliga. Antagligen lever de tack vare detta mycket mer tillfredsställande liv.

Förslag till ny Fru Gårman

2012-02-22T17:55:00.001+01:00

I Uppsala har man beslutat att hälften av övergångsställena ska ha skyltar med fru istället för herr Gårman. Bytet av skyltarna har dock inte gått helt smidigt och en del av de nya måste nu bytas ut. Tydligen anses fru Gårman på dessa skyltar ha för stora bröst och för kort kjol (se bilden nedan!).

Självklart vore det fel att genom trafikskyltar sprida en sexistisk bild av kvinnor. Men tyvärr förstärker även de nya skyltar som ersätter dem könsstereotypen. Jag föreslår därför Fru Gårman-skyltar med helt moderna kvinnor; kortklippta och byxbärande. För att vara säker på att skyltarna inte ska bidra till vårt samhälles kroppsfixering eller till att uppväcka några olämpliga lustar hos männen bör de dessutom helt sakna synliga bröst. Jag föreslår något i stil med bilden nedan:

Linderborg och Breivik

2012-02-20T15:42:00.001+01:00

Att ge sig på högern genom att koppla ihop den med Anders Behring Breivik tycks ha blivit lite av en favoritsyssla hos vänstern, och inte minst är det (givetvis!) Aftonbladets blodröda kulturredaktör Åsa Linderborg som ägnat sig åt saken. Igår försvarade hon sig mot dem som menar att kopplingen till Breivik är såväl osmaklig som osaklig. Detta genom att hålla fast vid åsikten att det inte finns någon relevant ideologisk skillnad mellan Breivik och vår borgerliga regering...

Och ja, såväl våra borgerliga politiker som Breivik är för privat ägande och mot Linderborgs älskade kommunism. Men medan Breivik mer än något annat reagerade mot en tilltagande islamisering av Europa är det de facto framförallt de borgerliga regeringarna sedan 1991, inte socialdemokraterna, som öppnat upp Sverige för muslimsk massinvandring. De borgerliga i allmänhet kan inte heller sägas vara antifeministiska då till och med moderater plötsligt talar positivt om könskvotering. Så även om kopplingarna mellan borgerlig mainstream och Breivik finns där är de så få och så relativt svaga att Linderborg verkligen borde skämmas över att nedlåta sig till att påpeka dem.

Man måste här också fråga sig om hon inte kastar sten i glashus. För hur många terrorister och hur många totalitära regimer med miljoner och åter miljoner döda på sitt samvete delar hon inte sin egen grundläggande samhällsanalys med? Och hur mycket lättare är det inte att finna en vänsterpartist som öppet sympatiserar med Ulrike Meinhof än en sverigedemokrat som öppet sympatiserar med Breivik?

Men har inte Linderborg åtminstone rätt i att världsbilden hos Sverigedemokraterna och oss andra mångkulturkritiker har fler likheter än olikheter med Breiviks väldsbild? Jo, det stämmer faktiskt. Och låt oss vara öppna om detta! Breivik gjorde en i stora drag korrekt analys av sin samtid. Fast följer då våld naturligt ur denna analys? Nej, knappast. Inte ens Breivik själv drog ju den slutsatsen, utan det som fick honom att välja våldet som kampmetod var upplevelsen av ett samhälle där han och hans likasinnade inte tillåts delta på lika villkor i det offentliga samtalet. Där deras röster inte räknas och där de stämplas som dåliga människor redan på grund av sina ärliga åsikter. Med andra ord: Ska någon kraft förutom han själv lastas för terrordådet så är det den politiska korrekthetens tankeförtryck och de personer inom etablissemanget som upprätthåller detta. Personer som Åsa Linderborg.

Lästips

2012-02-19T20:10:00.000+01:00

# Maria Svelands kaskadkräkning i DN Kultur i förra veckan sedan borde kanske egentligen ha bemötts med tystnad, men den påstådde "extremisten" Pelle Billing gjorde sig i vilket fall besväret att skriva ett svar. Och det blev ett bra svar. Ett svar som väl sammanfattar hans åsikter om jämställdhet samtidigt som det visar hur oerhört fånig Svelands anklagelse om extremism var.

Ni läser det här.

# Och när vi ändå är inne på jämställdhet och Pelle Billing så läste jag för en tid sedan på Billings blogg en utskrift från en gammal radiointervju med Paolo Roberto. Intervjun kommer in på ämnet feminism och den kvinnliga intervjuaren förväntar sig till synes inget annat än de vanliga pk-klyschorna, men får höra något helt annat:

- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

[---]

- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

[--- samtalet kommer in på delad föräldraförsäkring ---]

- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

Läs det hela (eller lyssna om du föredrar det) här.

# I Upsala Nya Tidning uppmärksammar samhällsdebattören och hårdrocksskribenten Nima Dervish att ett band kastats ut från en mindre rockfestival i Visby på grund av att sångaren är sverigedemokrat. Dervish låter det inte råda någon tvekan vad han tycker om detta: "När politisk tillhörighet börjar diktera kulturutövarnas karriärer har vi tagit ett oroväckande steg mot att efterlikna diktaturer."

Läs hela texten här.

# I det nya mångkulturella Sverige kan vi samtidigt notera att någon nere i Eslöv tyckte det var en bra idé att placera ett boende för ensamkommande "flyktingbarn" ovanpå ett demensboende. Om det var för att de såg den djupa symboliken i det hela låter jag dock vara osagt. I vilket fall var det ingen bra idé för de dementa...

Läs mer här.

# Fast man får väl vara glad så länge inte svenska 7-åringar officiellt stämplas som rasister för att de nyfiket frågar en skolkamrat "Är du brun för att du kommer från Afrika?". I England är dock verkligheten en annan.

Läs mer här.

Söndagsmusik

2012-02-19T19:00:00.000+01:00

A Challenge Of Honour - "Havamal":

(Om ni inte vet vad titeln syftar på rekommenderar jag att ni kollar upp saken på Wikipedia.)

Nonsens om fascismen på Newsmill

2012-02-15T21:30:00.000+01:00

I den debatt som uppstått på Newsmill med anledning av Maria Svelands hatiska och censurivrande debattartikel i DN Kultur tillbakavisade en av debattörerna, Tove Ahlbom, Svelands stämpling av fascism och nazism som högerrörelser och menade istället att de rätteligen bör ses som vänsterrörelser. Något som är väldigt tveksamt, men ändå inte hälften så anmärkningsvärt som det svar hon får från en professionell historiker på vänsterkanten vid namn Per Mikael Nilsson. Denne inte bara avvisar vänsterstämpeln utan försöker få det till att fascismen (vilket jag hädanefter tänker använda som samlingsnamn) är en utpräglad högerrörelser med djupa rötter i katolicismen. Då jag råkar ha den italienska fascismen som ett specialintresse häpnar jag då jag läser det han skriver.

Nu är det förvisso så att frågan om fascismens natur är betydligt mer omstridd än de flesta fenomen i den politiska historien, men mitt intryck är helt klart att det finns en generell utveckling i riktning mot en konsensus kring att fascismen inte kan förstås som vare sig höger eller vänster. "Not only does the location of fascism within the right pose taxonomic problems, there are good grounds for cutting this particular Gordian knot altogheter by placing it in a category of its own 'beyond left and right'", konstaterar till exempel den inflytelserike Roger Griffins i sin bok The Nature of Fascism. Denne fastslår också, helt i strid med Nilssons påståenden: "From everything that has been said, it follows that fascism is in principle as radically anti-conservative as it is anti-liberal or anti-Bolshevik (though its 'anti-socialism' is less clear cut)".

Dessutom är det ett odiskutabelt faktum att då fascismen först växte fram i Italien var det som en nationalistisk utväxt på den socialistiska rörelsen och med ett program som tvärtemot att vara katolskt var uttalat antiklerikalt. (Detta program krävde förresten såväl kvinnlig rösträtt som progressiv förmögenhetsskatt och arbetarrepresentation i industriernas styrelser.)* Mussolini själv var faktiskt en av landets ledande socialistiska opinionsbildare innan han blev fascist.

Förflyttar vi oss sedan till Tyskland så ser vi tydligt att Nilssons påstående om att ordet "socialism" i "nationalsocialism" bara var ett sätt att locka arbetarklassen är nonsens. Det fanns inom nazistpartiet länge en falang som verkligen ansåg sig företräda en äkta socialism, framförallt representerad av bröderna Strasser. Dessa kom att rensas ut från partiet relativt tidigt (Gregor mördades under "De långa knivarnas natt" medan Otto flydde utomlands och dog först 1974), men det vore fel att säga att deras ideal helt försvann med dem. Deras påverkan på den ideologiskt medvetna delen inom den nynazistiska rörelsen tycks faktiskt ha varit betydande.

Listan över kopplingar mellan fascismen och vänstern kunde i själva verket göras lång. Den franske syndikalisten Georges Sorel var till exempel med sin handlingsbetonande etik helt klart en inspirationskälla för fascisterna och britten Oswald Mosley var bara en av flera framträdande fascister vilka liksom Mussolini kom till fascismen vänsterifrån. Här i Sverige fanns klara likheter mellan socialdemokraternas folkhemsbygge och det som samtidigt skapades i fascistiska stater på kontinenten. Historikern Alf W. Johansson skriverom detta i boken Den nazistiska utmaningen: "Vad Per Albin Hansson predikade var en Gemeinschaftsideologie som otvivelaktigt har en affinitet med vad som just då utkolporterades i parti och minut i Sveriges södra grannland”.

Men visst fanns det väl ändå tydliga kopplingar mellan fascismen å ena sidan och konservativa kretsar såväl som kyrkorna å den andra? Jo, men den var knappast framsprungen ur en själarnas gemenskap. Snarare var det något båda parter såg närmast som ett tvångsäktenskap, då de hade en mäktig gemensam fiende i form av en allt mer självsäker och aggressiv marxism.

(När Nilsson framhåller att nästan alla de tidiga nazisterna var katoliker måste man betänka att partiet uppstod i det ärkekatolska Bayern. Det anmärkningsvärda hade alltså varit om majoriteten inte varit katoliker.)

Slutsatsen man måste dra är alltså att Nilsson antingen är okunnig eller en lögnare. I det senare fallet är han tyvärr bara en i en lång rad av vänsterhistoriker som under de senaste 50-100 åren använt historieämnet för politiska syften.

-

* : Programmet finns återgivet i Robert Paris bok Fascismens uppkomst.

När samvetet leder fel

2012-02-13T19:44:00.000+01:00

En text jag inte nämnde i min sammanfattning av Benkefejden (se föregående post!) trots att den på sätt och vis hör dit är en DN-kolumn av Lena Andersson som publicerades nu i helgen. Jag kände nämligen att den behövde ett separat bemötande, då den till skillnad från Maria Svelands svammel ger ett ytligt intryck av att vara välgenomtänkt och mer djuplodande än det mesta man kan läsa i en svensk dagstidning år 2012. Något den inte alls är.

Andersson driver tesen att "hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt." Hon menar med andra ord att vi alla har ett samvete som pekar oss i en och endast en politisk riktning, men att vissa av oss är för själviska eller för dumma för att följa detta samvete och att vi blir irriterade på dem som gör det därför att vi egentligen vet att de har rätt.

Men är samvetet verkligen något som ser likadant ut hos alla människor och existerar oberoende av vilket samhälle och vilken social kontext i övrigt vi växt upp i? Jag har i alla fall svårt att tro den saken. Andersson bygger dock ut sin tes med två argument. För det första menar hon att "de som förespråkar ett system med stora sociala skillnader brukar försvara det på sätt som röjer att de inser att fattigdomens konsekvenser är oangenäma. En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den." För det andra konstaterar hon att vänstermänniskor i betydligt högre grad än högermänniskor anklagas för hyckleri, vilket hon menar beror på att "när man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det."

Beträffande den konservative som ger en allmosa är det lätt att se var argumentet brister. Inget säger ju att det är just ojämlikheten denne reagerar på. Det som kanske upplevs vara stötande är nog inte en relativ fattigdom utan snarare en konkret misär. Och tanken att man bör hjälpa folk som svälter, inte har tak över huvudet eller på andra sätt lever i misär, den är självklart inte oförenlig med vare sig konservatism eller liberalism. Den har även varit en grundsten i den kristna kyrkans arbete i 2000 år.

Beträffande hyckleri håller jag med om att anklagelser om sådant oftare riktas vänsterut än högerut. Men kan inte det ha andra förklaringar än Anderssons? Jo, givetvis. Detta är i själva verket en naturlig konsekvens av att politik och moral är så mycket mer sammanflätade hos vänstern än hos den moderna högern. Betänk här vänsterdevisen "det privata är politiskt"! Det ligger förstås också i liberalismens natur att den ger människor större svängrum än vad socialismen gör. En genuint konservativ person, av vilka det inte finns många i Sverige, löper däremot i princip samma risk som en socialist att anklagas för hyckleri. Och nog händer det inte helt sällan att amerikanska högerpolitiker av den svenska vänstern anklagas för hyckleri när de inte lever som de lär. Liksom konservativa amerikaner i allmänhet anklagas för "amerikansk dubbelmoral". Enligt Anderssons logik bevisar detta riktigheten hos deras moraliska värderingar... Fast kanske är det i själva verket så att hyckleri i sig är stötande för de flesta människors samveten?

Härmed måste vi alltså konstatera att Lena Andersson knappast har något hållbart stöd för sina spekulationer. Men helt säkert har hon gjort sig mäkta populär inom den egna gruppen som nu genom okritisk läsning blivit stärkt i övertygelsen att dess ideologi inte bara är ett val och att det verkligen är något fel på högermänniskor...

Kanske frågar sig nu också en eller annan vänsteranhängare som nickat instämmande under läsningen vad fan vi egentligen ska med demokrati till, när alla människor ändå tycker likadant bara de lyssnar till sitt samvete och intellektuella giganter som Lena Andersson kan avslöja samvetets påbud för oss då vi själva inte klarar av det?

- - -

PS: Jag glömde igår att referera ett viktigt inlägg i Benkefejden i min sammanfattning av denna, nämligen Malin Ullgrens. Det är nu åtgärdat.

Benkefejden sammanfattad

2012-02-13T01:49:00.001+01:00

I början av januari hyllade jag här på bloggen författaren Bengt Ohlssons angrepp på kulturvänstern i dess egen högborg DN Kultur och såg då fram mot en livlig debatt i dess spår. Så värst mycket debatt blev det dock inte, men många kände sig manade att berätta för Ohlsson hur oerhört fel han hade. Läsningen av de texterna är på sitt sätt ganska så givande.

Redan dagen efter skrev Gävletidningen Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas ett försvar för kulturvänstern under rubriken "Benke är inte rolig längre" där hon utmålar honom som en kappvändare och högerns marionett, vilken "gapa[r] om hur mycket han avskyr kulturvänstern". Hon förnekar att man måste vara vänster för att få vara konstnärligt verksam, men känner det ändå påkallat att fastslå att det inte finns något fel med att alla i en grupp delar samma åsikter och menar att kulturens ifrågasättande och utmanande roll går bättre ihop med vänsteråsikter än med konservatism. Som om inte genuint konservativa skulle ha en del att ifrågasätta i dagens samhälle...

Nästa motangrepp kom från Åsa Linderborg, redaktör för Aftonbladets illröda kultursidor och redan tidigare på kollisionskurs med Ohlsson. Även här blir denne förhånad som en kappvändare, vilken tar steget bort från vänstern "när högervindarna blåser i orkanstyrka". Dessutom kopplar hon insinuant ihop honom med både Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik. Högern utmålar hon som genuint kulturfientlig genom att bland annat hävda att endast vänstern bryr sig om folkbiblioteken (vilket är rent nonsens, såsom Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt visade i ett svar på Newsmill). Följaktligen ser Linderborg inga skäl till varför någon kulturarbetare skulle vilja vara annat än vänster. I slutklämmen skriver hon: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda." En kulturarbetare som är höger är för henne med andra ord lika fel som det inhumana och det odemokratiska.

Redan i dessa två tidiga motangrepp finns tre inslag som sedan ska återkomma flera gånger. För det första argumentationen för att kulturens koppling till vänstern är något naturligt. För det andra en vägran att på allvar ta i de konkreta frågor som Ohlsson berör i sin debattartikel. För det tredje en mycket hätsk ton med förklenande omdömen om Ohlsson som person.

I DN kom de första reaktionerna först efter närmare en vecka. Tidningens egen Viktor Barth-Kron försökte då förgäves föra in diskussionen på ett sakligt sidospår genom att skriva om hur den traditionella kultureliten i hög grad förlorat sin maktposition. Han menar att dagens offentliga samtal istället i centrum har en stark "Blondinbellahöger" som står mot såväl en ung "medie- och kulturvänster" med fäste inom musik, film och public service som mot den "'politiskt inkorrekta' rörelsen" med Avpixlat i spetsen. Samma dag publicerades även ett inlägg av Mr. Gammelkommunist själv, Sven Wollter där denne hävdar att allt Ohlsson kommer fram till är att "han hellre är för saker och ting än emot". Han misstänker också att "Ohlsson blir lack på folk som tar saker på allvar", fast denne snarare är lack på folk som inte tar saker på allvar; på de som är vänster mest bara för att det är bekvämast så i deras kretsar och därför aldrig bryr sig om att verkligen sätta sig in i fakta. Det är inte svårt att mellan raderna utläsa att Wollter anser en vänsterposition som naturlig för kulturarbetare.

Det närmaste ett sakligt och helt relevant svar Ohlsson får kom dagen därpå från författaren Ola Larsmo. Denne berättar om varför han själv är vänster och konstaterar att i kampen för det han kallar "människorättsfrågor" är det just vänsterpersoner som varit engagerade. Fast då inkluderar han folkpartister i den gruppen... Avslutningsvis konstaterar han, i stark kontrast mot till exempel Linderborgs påstående om orkanstarka högervindar, att högern idag tagit till sig mycket av det vänstern tidigare kämpade för - och att detta är något gott.

Dan Jönsson, vilken gjort sig känd som en av de rödaste bland återkommande skribenter i DN Kultur, fick sedan ett inlägg publicerat vilket bar titeln: "Hur kan en man som rättar kappan efter tidens vindar framstå som modig?". Han skriver där att kulturen inte bara är röd utan att den också bör vara så i ett samhälle där "den ideologiska maktbalansen förskjutits så totalt att liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar inte bara ekonomin, som de alltid gjort, utan även politik och medier. Återstår kulturen, där vänstern fortfarande kan få plats." Kulturen som en skyddande hamn för en liten förföljd minoritet...

Ett inlägg skrivet av fem vänsterkvinnor är så raljant och meningslöst att det inte finns något vettigt att säga om det. (En av kvinnorna är förresten America Vera-Zavala, vilken bland annat kallat George W. Bush för en värre diktator än Saddam Hussein, kallat den kommunistiska revolutionen på Kuba för "något av det vackraste som genomförts" och uttalat sitt stöd för den blodbesudlade FARC-gerillan i Colombia.) Ett annat inlägg av Författarförbundets ordförande Mats Söderlund är inte heller det särskilt intressant. Varför DN valde att ta in dessa övergår mitt förstånd.

Till sist kom också ett svar från Malin Ullgren, den enda representant för kulturvänstern som Ohlsson nämnde med namn. Hon jämför där Ohlsson med Anna Anka, hävdar att han "hjälper till med populistisk mytbildning" och anklagar honom för att vara helt fixerad vid "hur det känns inom honom själv". Däremot kopplar hon inte ihop honom med Breivik, men kan inte avhålla sig från att berätta att Avpixlat minsann tagit upp debattartikeln med gillande och att Stockholms finansborgarråd tipsar om den på sin hemsida. I ett försök att sedan trots allt vara lite saklig skriver hon att bara Åsa Linderborg av de stora tidningarnas kulturredaktörer är "känd för sina tydliga vänstersympatier" och försäkrar att SR, SVT och de stora förlagen inte kontrolleras av några "kända socialister". Alla som regelbundet läst DN Kultur och håller koll på SR vet dock att vänstern där är mer än bara lite dominant, så betydelsen av att deras chefer inte är "kända socialister" får väl anses diskutabel.

Men sedan blev det då dags för Ohlsson att besvara sina kritiker, nästan en månad efter att han startade hela rabaldret. Angående den vanliga anklagelsen att kulturvänstern inte alls är någon maktfaktor konstaterar han där: "Ganska snart blev det komiskt, när Ilsken Kulturarbetare nummer 104 infann sig för att vittna om hur röstsvag vänstern var, och att det således var extra ruttet av mig att angripa den. [---] Som att ensam stå omringad av tio personer som skriker hatiskt i munnen på varandra om hur feg man är som angriper någon som är mycket svagare!" "Allt för mycket samförstånd är helt enkelt inte bra", skriver han också och sätter därmed fingret på vad debatten egentligen borde ha handlat om. Avslutningen återger en reflektion jag själv redan gjort: "När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: 'Vi gillar olika.' - Verkligen?"

Och därmed kunde det hela ha tagit slut, men så dök det upp en ny debattartikel på DN Kultur häromdagen vilken återupplivade striden. Författarinnan Maria Sveland skriver där om hur "extremhögern" växer sig allt starkare runt om i Europa och nämner Ohlssons debattartikel som ett exempel på ett debattklimat påverkat av detta faktum. Framförallt inriktar hon sig dock på en antifeminism som hon på ett hörn lyckas koppla ihop med, just det, självaste Anders Behring Breivik. Som exempel på denna nämner hon de feminismkritiska bloggarna Pär Ström och Pelle Billing, vilka hon ger epitetet "extremister" och beskyller för att sprida hat. Och nog för att Ström emellanåt kan vara lite väl tillspetsad och svartvit i sitt synsätt, men att kalla Billing för extremist, det är banne mig att passera alla anständighetens gränser. Det finns nämligen få bloggare med den mannens ödmjukhet, öppenhet och saklighet. Han försöker nästan alltid se saker ur mer än ett perspektiv och jag har aldrig sett honom nedlåta sig till låga personangrepp. Han är kort sagt raka motsatsen till en extremist.

Sveland angriper dessutom kritiken mot det politiskt korrekta och hävdar att denna är "ett effektivt sätt att få tyst på debatter". Fast några exempel på debatter som tystats på det sättet ger hon inte och ute i verkligheten är det förstås den politiska korrektheten, inte anklagelser om sådan, som tystar debatter. Ja, Sveland själv är faktiskt helt öppen med att man i hennes idealsamhälle inte ska få debattera vad som helst, liksom nyhetsmedia inte ska få rapportera vilka fakta som helst. Och så kallar hon Ohlsson antiintellektuell... Artikeln är väl närmast att betrakta som ett intellektuellt totalhaveri.

Men om jag ska återvända till Benkefejdens huvudfåra och vad vi egentligen kunnat lära av denna, så är det till att börja med detta: Kultureliten är verkligen vänster och kulturen en ovälkomnande miljö för den som politiskt istället står till höger. Reaktionerna på Ohlssons debattartikel är egentligen bevis nog för den saken, även om vissa av debattörerna gör lama försök att förneka det. Och då syftar jag inte bara på vad som faktiskt sagts, utan minst lika mycket på det faktum att mig veterligen inte en enda väletablerad kulturskapare eller kulturskribent trätt fram till Ohlssons försvar och kommit ut som höger. Antingen finns det knappt några eller så vågar de inte. (Minns förresten också när Göran Hägglund började tala om en konflikt mellan kultureliten och "verklighetens folk"! Många ur den förra gruppen påpekade att folk i allmänhet inte alls kan klumpas ihop till en enhet på det sättet, men ingen hävdade att kultureliten på motsvarande sätt skulle vara heterogen.)

Fast är det då kanske som många i debatten påstår naturligt för kulturskapare att vara vänster? Nej, knappast. Inte ens om man köper deras förvridna åsikt att bara vänstern står för empati och "människorättigheter", för inte är väl alla kulturskapare särskilt empatiska? Jag vet ju också av personlig erfarenhet att det finns många seriöst kulturintresserade även bland vi som definierar oss som höger, och ser man till andra tider eller platser är kulturen inte alls lika ensidigt vänster som den svenska år 2012. Uppenbarligen finns det sociologiska faktorer som spelar in och det skulle vara oerhört intressant att se dessa som föremål för en gedigen doktorsavhandling.

Slutligen måste jag helt kort få kommentera de påståenden som förekommit om att kulturen skulle vara maktlös. För det är väl ändå ganska ironiskt att samma kulturelit som i andra sammanhang aldrig tröttnar på att tala om hur viktig kulturen är och om dess otroliga makt att påverka folks sinnen ("pennan är mäktigare än svärdet") nu plötsligt försöker utmåla sig som nästan totalt maktlösa, eller hur?

Söndagsmusik

2012-02-12T22:13:00.000+01:00

Espers - "Flaming telepaths":

(Cover på en Blue Öyster Cult-låt.)

Är det verkligen ondskefullt att betygsätta andras utseende?

2012-02-11T23:02:00.000+01:00

När jag gick på högstadiet hände det att vi killar under en tråkig mattelektion struntade i den uppgift vi tilldelats för att istället sätta betyg på utseendet hos klassens tjejer. Vid ett tillfälle minns jag att vi också rankade oss själva utifrån utseendet (jag kom näst sist, vilket faktiskt gladde mig då jag innan hade tagit bottenplaceringen för given). Om tjejerna ägnade sig åt samma sorts aktivitet vet jag inte, men jag utgår ifrån att de i alla fall jämförde enskilda killar tillräckligt ofta för att de om de uppmanats till det ganska snabbt hade kunnat enas om en rankinglista de också. Idag är denna typ av aktivitet uppenbarligen fortsatt populär, men nu har den i hög grad flyttat ut på Internet. Och där har den lyckats bli kontroversiell. Självaste DO har kopplats in sedan det visat sig att eleverna på en gymnasieskola i Linköping betygsatt tjejer på Facebook.

Själv förstår jag spontant inte alls vad som skulle vara så problematiskt med företeelsen. DO vill granska ”Linköpings kommuns förebyggande och målinriktade arbete för att främja lika rättigheter och möjligheter utifrån kön”, hävdar pressekreteraren Sonya Aho i SvD, men på exakt vilket sätt skulle en tjejs rättigheter eller möjligheter minskas av att hennes utseende betygsätts?

Svaret de i politisk korrekt tänkande skolade ger är förstås att sådant här är ”objektifiering”. Det svaret är dock mest bara en feministisk klyscha, farligt nära rent nonsens. För även om man i just detta sammanhang fokuserar ganska uteslutande på tjejernas (och ibland killarnas) yttre så följer av det knappast att tjejerna i någons sinne reduceras till enbart sitt yttre. Lika litet som skolans egna betyg på kunskap reducerar någon till enbart sin inlärningsförmåga. Fast tyvärr finns ju särskilt inom den feministiska rörelsen en utbredd uppfattning om att män är så primitiva varelser att de inte klarar av att se kvinnor som samtidigt både attraktiva och hela människor värda respekt. Existerar i sammanhanget någon sexism är det helt klart där; en sexism riktad mot män. (Det värsta exempel jag sett på detta slags tänkande var en ung och argsint feministisk krönikör på en lokaltidning som efter att ha läst ett reportage där ett par poliser, på uppmaning från reportern, betygsatte utseendet på årets underklädesmodell för H&M förklarade att våldtagna kvinnor nu inte längre skulle kunna ha det minsta förtroende för dessa båda polismän.)

Men är det då inte så att dessa betygsättningar kan ses som en slags mobbning? Åtminstone på SvD kopplar man företeelsen till ”nätmobbning”, men samtidigt är intrycket jag fått att man på de aktuella Facebook-sidorna vanligen inte tar med alla tjejer utan bara de snyggaste. Det värsta man kan förväntas råka ut för på de sidorna är med andra ord att bedömas som snygg men inte fullt lika snygg som X och Y. Det finns tusentals elever runt om i landet som bara kan drömma om att den mobbning de själva utsätts för skulle vara av den karaktären... (Lika fånigt blir det förstås när en folkhälsoexpert i Aftonbladet försöker få det till att handla om "sexuella trakasserier".)

Problemet uppstår först ifall sidorna börjar handla mer om att håna de ”fula” än om att framhäva de vackra. De tjejerna vet nog redan att deras utseenden handikappar dem och utseendet i sig är förstås ett mycket större problem för dem än nedlåtande kommentarer, men kul är det ju aldrig att få ett handikapp uppkört i ansiktet. Möjligen kan det också vara ett problem om utomstående hittar in på sidorna och via tjejernas Facebook-konton kommer med ovälkomna sexuella förslag. Något som, förutsägbart nog, hänt nu när de uppmärksammats i riksmedia.

(Huruvida det är rätt att utan lov plocka bilder från andras Facebook-konton är en separat fråga. Svaret på vilken rimligen är "nej". Men nu är det knappast den saken som fått DO och media att reagera.)

bokrecension: JAG ÄR INTE RABIAT. JAG ÄTER PIZZA.

2012-02-10T00:24:00.004+01:00

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.: En bok om Sverigedemokraterna, av Niklas Orrenius

(Månpocket, 2010)

Idag är det lätt att se Niklas Orrenius som bara ännu en i raden av politiskt korrekta journalister som lovsjunger mångkulturen och fördömer allt motstånd mot denna. Han var en av dem som gick hårdast åt bloggen Politiskt Inkorrekt i samband med dess uppmärksammade nedläggning och hans reportagebok Sverige forever in my heart har hyllats på i stort sett varenda vänstervriden kultursida runt om i landet (ett intressant undantag finns här). För inte alls länge sedan framstod han dock som en av ytterst få svenska journalister med en någorlunda balanserad syn på Sverigedemokraterna och därtill var han en ivrig förespråkare för den kätterska uppfattningen att media även i mångkulturfrågan bör rapportera objektivt istället för att "ta sitt ansvar". Inför valet 2010 gav han ut boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., en samling med arton reportage från åren 2002-2010, vilken den förlöjligande titeln till trots nog måste vara den bästa bok som skrivits om Sverigedemokraterna (inte för att det nödvändigtvis säger särskilt mycket...).

Här får man bland annat läsa om hur Richard Jomshof förlorar det ena lärarjobbet efter det andra på grund av sitt politiska engagemang i Sverigedemokraterna, om det stora bloggbråket mellan Thoralf Alfsson i Kalmar och fotbollsspelaren Henrik Rydström, om sverigedemokraternas offensiva engagemang på Internet, liksom om enskilda sverigedemokrater såsom den passionerat antimuslimske Kent Ekeroth och den gamle överstelöjtnanten tillika militärhistorikern Stellan Bojerud. Man får även följa med då Jimmie Åkesson reser till Linköping för ett framträdande inför Utrikespolitiska Föreningen vid stadens universitet, och som motvikt mot alla intervjuer med aktivt SD-folk finns det intervjuer med såväl en avhoppare från partiet som med en motdemonstrant. Efter varje reportage följer en nyskriven kommentar där sådant som senare utveckling i frågan och relevanta paralleller avhandlas. I slutet av boken finns korta biografier över tio ledande sverigedemokrater och en kronologi över partiets historia. Det mesta är intressant, en hel del är upplysande och allt är välskrivet.

Ett återkommande tema är hur Sverigedemokraterna inte tillåtits spela efter samma regler som de andra politiska partierna; hur media i praktiken varit en del av motståndet och hur alla som engagerat sig i partiet tvingats vara redo att betala ett högt pris för detta. I förordet konstaterar Orrenius: "Bland dagens ledande sverigedemokrater har en stor andel blivit misshandlade eller hotade på grund av sina åsikter. De har attackerats med järnrör, med knivar, med tårgas. Att få sparken från jobbet för att man är sverigedemokrat har varit vanligt. Samtidigt har det omgivande samhället - inklusive den mediesfär som jag själv tillhör - ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater. Politiskt våld mot partiets medlemmar har sällan lett till mer än små notiser, om ens det. Att sopgubbar, lärare och statstjänstemän fått sparken för sina åsikter, i strid med grundlagen, har inte genererat några paneldebatter om demokrati och åsiktsfrihet i dagens Sverige." Lite senare medger han också att förtigandet åtminstone ibland handlat om en medveten strategi: "Men jag känner igen snacket. Jag har själv snackat det: 'nej, vi ska nog inte köra artikeln om att facket utesluter SD-medlemmar så nära valet, det kan ge dem en onödig skjuts' - och fått medhåll från redaktörer och kolleger."

Särskilt intressant tycker jag det blir när Orrenius tar upp epitetet "främlingsfientligt" som Sverigedemokraterna ständigt blev påklistrade i rikstidningarnas nyhetsrapporteringen före valet, och förstås fortfarande får leva med på kultur- och ledarsidorna. Torbjörn Svensson på Helsingborgs Dagblad säger rent ut om förfarandet: "Det gör man ju för att markera 'vi tar avstånd från detta'". Anders Isberg på Skånska Dagbladet är direkt avståndstagande från bruket: "Vi skriver ju inte 'marknadsfientliga V' eller 'storföretagsfientliga MP'. Vi är en nyhetsredaktion. Sånt kan de syssla med på ledarsidan."

Att Orrenius själv skulle hysa några direkta sympatier för Sverigedemokraterna tillåts man dock inte inbilla sig och faktum är att vissa sverigedemokrater redan tidigt anklagade honom för att vara mer än lovligt fientlig mot partiet. Själv finner jag det (tyvärr!) orimligt att begära mycket större objektivitet och vidsynthet av en etablissemangsjournalist än den han i dessa reportage visar upp. Och ibland är trots allt även sverigedemokrater genuint förtjänta av kritik, som då Thoralf Alfsson på sin blogg skrev att islam är "betydligt mycket värre" än nazism...

Boken kan köpas här.

Eftersom reportagen med ett enda undantag ursprungligen är från dagspressen finns åtminstone en del av dem på nätet. Bland annat finns det om Richard Jomshofs besvär med att förena SD-engagemang med lärarjobb. Ni läser det här!

Bagdad Bob om situationen i Malmö

2012-02-05T23:42:00.002+01:00

Allas vår favoritkriminolog Jerzy ”Bagdad Bob” Sarnecki har i dagens SvD fått en debattartikel publicerad om situationen i Malmö. Ni behöver självklart inte göra er besväret att läsa den, för innehållet är helt förutsägbart. Eller ja, den här gången kan förstås inte ens han låtsas som om inget har blivit värre, men budskapet om att invandrarbrottslighet enbart beror på socioekonomiska faktorer är det gamla vanliga.

Det svartvita i Sarneckis tankevärld är i det närmaste skrattretande: ”Ungdomar (främst unga män) från [invandrarghetton] söker sig i högre utsträckning till organiserad brottslighet när de inser att de inte på legitim väg kan uppnå samma materiella och sociala mål som deras bättre lottade jämnåriga lyckas med.” Enligt honom, om vi ska ta honom på orden, är det alltså helt enkelt omöjligt för den som växer upp med fattiga föräldrar i ett område som Rosengård att bli något vettigt här i livet. Trots att Rosengårdsbarnen har samma rätt till kostnadsfri utbildning som alla andra barn i landet, liksom en rad specialresurser därutöver.

Själv är jag helt säker på att det existerar många exempel på barn vilka växt upp i områden som Rosengård och Rinkeby men ändå lyckats här i livet genom att helt enkelt studera och/eller arbeta hårt. Att de sedan tvingats övervinna fler hinder än de flesta, det är ingen ursäkt för andra att inte försöka följa i deras spår. Att människor har olika förutsättningar är nämligen en av livets grundförutsättningar och inget vi någonsin kan komma ifrån, vad man inom vänstern än tycker om att inbilla sig. Det handlar trots allt inte bara om tillgången på pengar, utan det finns otaliga andra delar av tillvaron där betydelsefulla tillgångar är ojämnt fördelade.

Att det i fallet med invandrarna verkligen finns en socioekonomisk förklaringsgrund till den höga brottsbenägenheten är dock inget jag förnekar. Vad jag motsätter mig är det sätt på vilket Sarnecki dels ser denna som den enda förklaringsgrunden och dels vägrar inse att invandrare alltid kommer att vara en missgynnad grupp i samhället - om inte annat så på grund av språkliga skäl. Själv kan jag se en lång rad orsaker till invandrares högre brottslighet som inte har något alls med socioekonomiska faktorer att göra. Jag har skrivit om det utförligt här, men känner ni inte för att läsa den ganska långa texten så får ni nedan en kortare genomgång i punktform:

# Olika kulturer har olika hög tolerans för våldsanvändning. Den svenska är dfinitivt en av de minst tolererande.

# Många invandrare kommer från kulturer där mansidealet ännu har drag av krigarkultur. I det feministiska Sverige har detta ideal svårt att få utlopp och acceptans - annat än inom gängkulturen.

# Om man kommer från en kultur präglad av korruption är incitamentet att bli en laglydig medborgare kanske inte alltid så starkt.

# Muslimer kommer från en kultur som i över tusen år betraktat det kristna västerlandet som "fienden". Så att råna en "kristen" kan ses som en del i denna uråldriga kulturkamp.

# Redan kriminella kan mycket väl vara överrepresenterade bland invandrarna. Ett byte av land kan för dessa handla både om att undkomma hot och om att expandera en organiserad kriminell verksamhet.

# Även om det bara är en mindre del av invandrarna som kommer direkt från en krigszon så finns bland dem ändå en hel del personer som skadats psykiskt av krig.

# Teoretiskt är det mycket möjligt at vissa grupper av människor har en genetisk disposition som gör dem mer aggressiva och/eller mindre empatiska än andra grupper.

# Svensk media (och Jerzy, uppenbarligen) utmålar ständigt invandrarnas situation som mörkare än vad den faktiskt är. Detta minst lika mycket som faktiska förhållanden bidrar till en känsla av utanförskap hos många av dem.

# Om vi sedan också ska bredda oss till specifika brottstyper så är det väl ganska uppenbart att en muslimsk kvinnosyn har mer än bara lite att göra med muslimernas rent groteska överrepresentation i våldtäktsstatistiken?

Illa underbyggt prostitutionsmotstånd i Tyskland

2012-02-05T22:53:00.001+01:00

SvD har idag ett reportage om ökande prostitutionsmotstånd i Tyskland och för oss som tycker att staten i princip ska ge fan i vad folk gör med sina egna kroppar är det förstås oroväckande. Nu ger dock inte texten något större stöd för pappersupplagans underrubriks antydan om en nära förestående kriminalisering, men den visar i alla fall att det finns inflytelserika politiker och poliser som vill ha en förändring.

En del av kritiken tycks handla om ren moralism (ej att förväxla med moral!), som när en polischef i Augsburg beklagar sig över att landet blivit ”ett eldorado för hallickar och bordellägare”, men det finns också uppgifter om en ökande trafficking i legaliseringens spår. Enligt en EU-finansierad rapport har Tyskland med knappt tio gånger så många invånare som Sverige 62 gånger så många offer för människohandel. Vilket ju kan tyckas vara en chockerande hög siffra. Innan vi blir allt för upprörda över denna finns det dock en del saker att betänka.

1. Offren för människohandel är kanske 62 gånger så många i Tyskland som i Sverige, men hela sexmarknaden är också 60 gånger större. Traffickingen till Tyskland står alltså i proportion till storleken på sexmarknaden.

2. Eftersom Tyskland är ett av få länder i Europa där både prostitution och bordellverksamhet är helt lagligt kommer det många människor från mindre liberala grannländer för att köpa sex där. Följaktligen är det logiskt att även sexsäljare från andra länder söker sig, eller transporteras, dit istället för någon annanstans och att sexmarknaden sväller. Fast det innebär rimligen att marknaden i grannländerna samtidigt blir mindre. Om den totala sexmarknaden och traffickingen inom EU ökat till följd av vissa länders legaliseringar är alltså synnerligen tveksamt.

3. Om du i Sverige går till en prostituerad och misstänker att hon kan vara ett offer för trafficking riskerar du att själv ställas inför domstol ifall du går till polisen med din misstanke. Det gör du inte i Tyskland. Därför är det inget orimligt antagande (så länge man accepterar att även sexköpare kan vara i besittning av empati) att den tyska polisen är mer effektiv i sin kamp mot trafficking än vad den svenska är. I själva verket kan det alltså vara en betydligt mindre skillnad i trafficking mellan de båda länderna än vad den i artikeln refererade rapporten uppger.

4. Trafficking är ett ofta missbrukat begrepp. Inte minst vissa radikala feminister räknar ju alla kvinnor vilka förs över en gräns i syfte att jobba som prostituerade som ”traffickingoffer”. Huruvida man i detta fall lyckats hålla sig strikt till en rimligare definition kan jag för närvarande inte uttala mig om.

Personligen anser jag, som jag var inne på i början, att prostitution bör vara tillåtet av rent moraliska skäl. Med åren må jag ha blivit allt mindre liberal i många frågor, men att individen har rätt att göra vad hon vill med sin kropp så länge hon inte skadar någon medmänniska eller samhället, det står jag fast vid. Om inte annat handlar det om mänsklig värdighet, för överlåter du bestämmanderätten över din egen kropp till staten, då är du inte mycket bättre än en slav.

Men är inte trots allt prostitution skadlig för samhället? Nej, knappast. Faktum är att prostitution finns, och till synes alltid har funnits, för att den fyller en funktion utöver den rent hedonistiska. En av tillvarons stora obalanser är ju den mellan manlig och kvinnlig sexualitet, och genom prostitutionen kan effekterna av denna obalans i viss mån mildras. I ett primitivt samhälle utan sådan finns risken att männen istället tillfredsställer sina behov med våld. I ett utvecklat samhälle utan sådan hänvisas många män till en på sitt sätt nog så destruktiv sexuell frustration (ibland resulterande i argsint bloggande...). Fast kvinnorna har förstås ytligt sett ett intresse av att få bort prostitutionen, då den minskar deras sexuella makt över männen - något jag är övertygad om är en stor men dold förklaring till det feministiska prostitutionsmotståndet.

Söndagsmusik

2012-02-05T22:18:00.002+01:00

Apoptose - "Hexenring":

Gängkriminella - en ren vinst för samhället

2012-02-03T16:05:00.000+01:00

De jättehemska rasisterna klagar inte sällan över att man i uträkningar av invandringens kostnader bortser från att en ökande kriminalitet i dess spår belastar samhället med avsevärda summor. I dagens SvD stärks tyvärr bilden av en kostsam invandrarkriminalitet genom en uträkning som visar att en gängmedlem under en period av 15 år i kriminell miljö kostar samhället hela 23 miljoner kronor. Den bilden stämmer dock inte överens med den betydligt mer komplexa verkligheten. I själva verket har man vid uträkningen helt missat att ta hänsyn till en lång rad faktorer, vilka visar att kriminella inte bara kostar pengar utan även bidrar till samhället.

Till att börja med kräver det inte mycket tankemöda för att inse att utan kriminella skulle många poliser och socialarbetare av olika slag bli överflödiga och förlora sina jobb. Detsamma gäller för många psykologer som tar hand om brottsoffer, försäkringstjänstemän som utreder olika typer av skadegörelse och förstås de hantverkare som utför reparationerna efter samma skadegörelse. Lägg därtill att det de senaste åren kommit en rad framgångsrika böcker och filmer som handlar om den framväxande gängkriminaliteten och man inser att denna skapar jobb även inom förlags- och filmbranscherna.

Med tanke på den begränsade tillgången på jobb för lågutbildade kan man inte heller utan vidare räkna gängmedlemmarnas frånvaro från arbetsmarknaden som en kostnad för samhället. Frågan är om det inte rent av bör betraktas som en ren vinst för det att mer lämpade personer, utan sociopatiska personlighetsstörningar, får de befintliga jobben.

Gänglivet innebär vidare, som vi den senaste tiden kunnat se prov på inte minst i Malmö, en kraftigt förhöjd risk att dö ung. Det vill säga, många av gängmedlemmarna kommer aldrig att belasta äldrevården. Att de inte heller belastar den högre utbildningen med några kostnader säger sig självt. Däremot tillhör det förstås gänglivet att knulla runt en hel del, och man kan därför utgå ifrån att dessa personer till skillnad mot de flesta mer "föredömliga" medborgare bidrar till en inte allt för negativ demografisk utveckling och alltså till stora framtida samhällsvinster.

Så för att sammanfatta: Utan att ha några säkra siffror måste vi ändå anta att en ökning av antalet kriminella invandrare är en ren vinst för samhället.

Va' då ironisk?

Humortips

2012-01-31T18:05:00.001+01:00

Har ni också retat er på alla totalt ytliga 18-åriga tjejer som bloggar i förhoppning om att bli kändisar och därigenom få tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna shoppa skor hela dagarna? Ja, det är klart ni har. De är ju det ultimata beviset för att vårt samhälle är på väg käpprätt åt helvete.

Så då måste ni kolla upp Hanna Widerstedt!

Jag tror att det är parodi, men är inte helt säker. Stor humor är det i vilket fall. På bloggen kan man till exempel läsa saker som: "Dagens diss går självklart till fattiga människor som lever på bidrag! Tycker dom är riktigt äckliga faktist... Jag menar, hur kan man tro sig ha en åsikt om man inte ens har pengar? Skrev detta på facebook och folk blev helt galna, undrar dock varför... Det är ju bara sanningen? En värdig person är - rik, välbetald och respekterad av samhället! En fattig person som t ex har 20 000 att leva för varje månad är inte värd en åsikt."

Här kan ni förresten se och höra tjejen dela med sig av sin livsvisdom på YouTube:

(Just här är det väl inte bara eller ens framförallt 18-åriga modebloggare som är måltavlan för den förmodade satiren, men i alla fall...)

Lästips

2012-01-30T01:21:00.000+01:00

# På Axessbloggen, som trist nog inte längre tillåter kommentarer, visar Johan Lundberg ännu en gång exempel på att Sveriges Radio förblivit i 68-vänsterns våld och att dess "opartiskhet" i praktiken enbart är ett dåligt skämt.

Läs här!

# På Fria Tider skriver juristen Martin Eriksson om det svensk etablissemangsmedia döljer i fallet med de två fängslade journalisterna i Etiopien. Kanske är det egentligen helt korrekt att de dömts till fängelsestraff?

Läs här!

# Ett av de mer uppseendeväckande inslagen i SCUM-debatten i höstas var att de radikalfeministiska teatermänniskorna påstod sig ha blivit mordhotade. Det var nu inte riktigt med sanningen överensstämmande. Vad man, antagligen i syfte att vinna sympatipoäng, valde att ta för ett mordhot var i själva verket en satirisk text av bloggaren Medborgare X. Nu intervjuas denne av Pelle Billing.

Läs här!

# Enligt en ny stor studie upplever allt fler vita britter att de är diskriminerade i förhållande till andra etniska grupper. Och än mer anmärkningsvärt: "41 per cent of black African, 36 per cent of Bangladeshi and 35 per cent of Indian people feel they have a say in decisions affecting Britain, compared to 19 per cent of white people."

Läs mer här!

Detta påminner mig förresten om en annan brittisk studie som man kunde läsa om häromåret, i vilken krigsveteraner från andra världskriget tillfrågats om sin syn på dagens Storbritannien. Det fanns bland dessa knappt någon som gillade utvecklingen och inte minst visade sig mångkulturalismen impopulär. Många kunde instämma i att "this isn't the Britain we fought for" och menade rent av att deras år i det militära kändes bortslösade trots segern över Nazityskland.

Läs om den studien här!

Söndagsmusik

2012-01-30T00:01:00.001+01:00

In Slaughter Natives - "As my shield":

(De tunga trummorna i början ger mig rysningar av välbehag varje gång.)

IQ och ideologi

2012-01-29T01:09:00.002+01:00

I DN kan man idag läsa en artikel om den kanadensisk psykologen Gordon Hodson som utifrån ett par brittiska studier anser sig ha bevis för att konservatism och fördomsfullhet ofta är ett direkt resultat av låg IQ. Jag antar att den redan har hunnit ge vänstern glädjefnatt. Men studiens bild av verkligheten, sådan den framstår i DN, är i högsta grad öppen för invändningar.

Till att börja med: Vad är egentligen en fördom? Hodson tycks ha lutat sig tungt mot huruvida testpersonerna instämde i påståendet "jag skulle inte ha något emot att arbeta med människor från andra raser”. Som om människor av annan ras var det enda här i världen man kunde ha fördomar om... För att citera ur Bengt Ohlssons angrepp på kulturvänstern: "Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller." Den på samma kultursidor rådande synen på sverigedemokrater är givetvis som hämtad ur en dålig fantasyroman där absolut godhet står mot absolut ondska. Så vad studierna som Hodson lutar sig emot visar är inte alls att personer med låg IQ är mer fördomsfulla, bara att en av fördomsfullhetens många yttringar är vanligare bland dessa. Fördomsfullhet tycks i själva verket ha mycket litet med intelligens att göra.

Men att personer med låg IQ är överrepresenterade bland de konservativa är väl ändå en odiskutabel slutsats? Nej, faktiskt inte. För studierna tycks i själva verket inte ha berört konservatism som politisk ideologi, utan uteslutande ha handlat om konservatism som en attityd. Detta innebär att många av studiens "konservativa" i själva verket kan ha en tydlig politisk identitet som vänsteranhängare. Den saken är rent av trolig. Alla som läst en A-kurs i sociologi på universitetet vet nämligen att arbetarklassen generellt sett är betydligt mer konservativ i sina värderingar än vad medelklassen är - utan att för den skull rösta höger.

Faktum är förresten att webbtidningen Fria Tider för inte länge sedan gjorde en jämförelse mellan intelligensnivå (baserat på mönstringssiffror) och valresultat i de svenska kommuner med högst respektive lägst intelligensnivå. Den visade på ett klart samband mellan låg intelligens och bra valresultat för Socialdemokraterna, respektive hög intelligens och dåligt valresultat för S. Samtidigt som den visade att Sverigedemokraternas popularitet snarare är kopplad till geografiskt läge än intelligensnivå.

Till saken hör också att det i Europa allt sedan andra världskrigets slut har funnits en stor vänsterdominans bland de "intellektuella", och dessa har så framgångsrikt svartmålat konservatismen att det bland hyfsat bildade människor blivit svårt att stå för sådan. Rimligen skulle konservatismen ha många fler bildade anhängare ifall den sortens socialt tryck saknades - liksom den hade före andra världskriget. Med andra ord: Man måste räkna med fler faktorer än bara en (intelligensen) när man ser till vilka som söker sig mot olika idéströmningar och varför de gör det.

Det känns som att jag borde skriva något om Löfven...

2012-01-27T16:47:00.000+01:00

Det blev alltså lite av en outsider som utsågs till att efterträda Juholt: Stefan Löfven. En fackpamp utan ens riksdagserfarenhet, som verkar sympatisk såväl som pragmatisk, men kring vilken många frågetecken återstår. Hur bra fungerar han till vardags med andra ledande socialdemokrater? Hur bra står han sig i en debatt mot slipade alliansrepresentanter? Och inte minst: Hur mycket vet han egentligen om världen?

"Han kan arbetsmarknadspolitiken på sina fem fingrar" enligt en facklig kollega som citeras av SvD (i pappersupplagan), och det finns väl inga skäl att betvivla den saken. Men vad kan han om till exempel utrikespolitiken eller jordbrukspolitiken? Områden som en period i riksdagen rimligen ger dig åtminstone viss insikt i, men som du i princip inte behöver veta ett skit om i rollen som ordförande för metallfacket. Det är ju inte heller så att Löfven har en särskilt gedigen utbildning i bagaget, även om han tydligen studerat några terminer på högskolan i syfte att bli socialarbetare. (Härmed givetvis inte sagt att akademiker med nödvändighet är mer allmänbildade än arbetare, men en akademisk miljö stimulerar helt klart bildning mer än vad fabriksmiljön gör.) Med andra ord skulle det inte förvåna mig om Löfven inom en snar framtid gör sig skyldig till både en och annan groda när han ska diskutera för honom nya områden.

Löfvens LO-bakgrund är för övrigt en intressant detalj i sammanhanget även därigenom att den tydligt visar på den fortsatt nära kopplingen mellan LO och Socialdemokraterna. Inte för att denna är någon hemlighet, men den borde definitivt diskuteras mer än vad som är fallet. Ur flera perspektiv är kopplingen nämligen väldigt tveksam. Socialdemokraterna kan ju använda LO som ett vapen mot en borgerlig regering för att genom strejker tillfälligt försvaga ekonomin eller för att på andra sätt sprida missnöje med den förda politiken. Att LO:s enda stöd skulle bestå i ekonomiska bidrag till socialdemokratin och i egna anti-borgerliga kampanjer i valtid vore naivt att tro. Varför man alltså även måste betvivla att LO alltid skulle agera med enbart medlemmarnas bästa för ögonen. Detta samtidigt som också S tvingas hantera dubbla lojaliteter; gentemot LO å ena sidan och gentemot en väljarkår som i allt mindre utsträckning är identisk med LO-medlemmar å den andra.

Jävla rasister! Nu uppmanar de sina läsare att agera mot brottslighet!

2012-01-24T23:32:00.000+01:00

Just som man trodde att etablissemangsmedia inte kunde sjunka lägre så gör de det. Just nu vill både SVT och DN nämligen att vi ska förfasa oss över att bloggen Avpixlat uppmanar sina läsare att försöka hjälpa polisen så att våra demokratiskt stiftade lagar efterlevs.

Närmare bestämt är det man reagerar på en uppmaning att om möjligt avslöja personer vilka upphehåller sig illegalt i landet. Personer som i lagens mening är kriminella och som kostar staten resurser utan att bidra till statskassan. Personer som tidigare vanligen försökt mygla sig till asyl men som fått sina lögner avslöjade av Migrationsverkets handläggare.

Nu är det kanhända så att etablissemangsmedia hemskt gärna skulle vilja öppna gränserna så att Sverige redan i år kunde bli en fristat för halva Somalia och all världens romer, men faktum kvarstår att det är riksdagen och inte media som stiftar lagar. Och riksdagen har i god demokratisk ordning beslutat att Sverige inte ska ha en fri utan en reglerad invandring. Av detta följer att människor som försöker bosätta sig i landet utan uppehållstillstånd måste kastas ut. Helt enkelt för att vi i annat fall i praktiken har den fria invandring som de folkvalda sagt nej till.

Med andra ord: Anser du att Sverige även i fortsättningen ska ha en reglerad invandring och att lagar ska efterlevas kan du inte gärna annat än stödja Avpixlats uppmaning. (Även om du mycket väl kan ha synpunkter på den metod de föreslår, med infiltrering av de grupper som hjälper de illegala.)

Sedan har vi frågan om även hjälp till illegala invandrare är kriminell, vilket Avpixlat hävdar. I SVT:s artikel förnekas det av Migrationsverkets presschef, men normalt är det väl ändå kriminellt att medvetet hjälpa någon annan att begå en kriminell handling? Om inte, nog vore det väl rimligt att ha en sådan bestämmelse?

Slutligen kan konstateras att artikeln i DN verkligen är under all kritik även bortsett från att man alls tar upp saken. Avpixlat kallas där "en sajt där hätska rasistiska utfall mot svensk asyl- och flyktingpolitik är det genomgående temat", vilket helt enkelt inte är sant. På bloggen förekommer enstaka utfall mot islam som kan tyckas ha passerat det anständigas gräns, men något som ens liknar rasism enligt ordboken har jag aldrig någonsin sett där.

Strindberg ryter till

2012-01-24T22:43:00.000+01:00

I gårdagens SvD Kultur lät man Strindberg ta sig an Sverigedemokraterna. Citat från SD:s officiella dokument kontras med citat från Strindberg, där den store nationalskalden talar mot all nationalism. Tanken är kanske att de som till äventyrs ännu inte övertygats om mångkulturens förträfflighet till sist ska inse hur fel de haft när nu ett allmänt erkänt geni talar emot deras sak.

Men låt det inte stanna vid detta kära SvD! Nästa vecka kan Strindberg få gå till rätta med kvinnosläktet i allmänhet och den moderna feminismen i synnerhet. Veckan efter kan tidningen låta honom förklara den moderna kemins villfarelser och varför det visst är möjligt att framställa guld ur bly. Kör hårt bara!

- - -

Skämt åsido: Att försöka värva historiska personer till samtidens politiska konfliktfrågor är alltid vanskligt och kanske framförallt när det gäller försvar av mångkulturen. För att i det historiska Europa finna en situation motsvarande dagens måste vi trots allt sträcka oss så långt bakåt som till folkvandringstiden. Då kan vi eventuellt hitta en eller annan för samtiden relevant iakttagelse hos någon romersk skribent som åser hur germaner från norr tar hans hemland i besittning. På Strindbergs tid fanns däremot knappast någon massinvandring av kulturellt främmande element, och vilka omprövningar han eventuellt hade gjort om han ställts inför en sådan kan vi givetvis omöjligt veta.

Söndagsmusik

2012-01-22T22:49:00.000+01:00

Tom Russell - "Jai alai":

Och om ni nu inte vet vad Jai alai är för något:

Det känns som att jag borde skriva något om Juholt...

2012-01-21T21:41:00.000+01:00

...nu när han har meddelat sin avgång. Men vad kan jag skriva som inte är ganska så uppenbart? Juholt hade i praktiken inte mycket val och framförallt är hans avgång en förlust för Alliansen som nu måste jobba hårdare med sakfrågorna då de inte längre kan förlita sig på ett svagt förtroende för oppositionsledaren. Kanske är det också en förlust för Vänsterpartiet, som nog hade hoppats att Jonas Sjöstedt genom en mer trovärdig framtoning skulle lyckas locka väljare från Juholt.

Fast vem ska nu ersätta Juholt? Jag misstänker att det kommer att bli en kvinna och/eller en invandrare. Socialdemokraterna stödjer ju en "matematisk" feminism enligt vilken det är höjden av logik att en man efterträds av en kvinna (men möjligen inte att en kvinna efterträds av en man), samtidigt som man dock måste värna mer om de invandrare vilka ersatt arbetarklassen som partiets hårda kärna men nu även de tycks ha börjat söka sig till andra partier. Med andra ord är jag beredd att satsa en tia på Nalin Pekgul. (Hon kommer förresten från en stad i Turkiet som heter Batman, hur coolt är inte det?) Spelbolaget Betsson tror däremot på Thomas Bodström, en person som nästan har Juholts förmåga att göra bort sig...

Till sist ska jag faktiskt säga något snällt om Juholt: Jag skulle fan så mycket hellre ta en fika med honom än med Fredrik Reinfeldt. Men när det kommer till att styra landet så värderar jag förstås Reinfeldt betydligt högre.

Till försvar för den socialistiska realismen

2012-01-21T20:46:00.000+01:00


"Malaya Sadovaya-gatan", av Alexander Semionov (1922-1984)

Thomas Gür tipsar i dagens SvD om att Nationalmuseums stora utställning med de ryska Peredvizjniki-målarna är möjlig att se för sista gången imorgon. Gott så. Inte för att jag själv sett utställningen, men den verkar helt klart intressant och hade jag bott i Stockholm hade jag sett den för länge sedan.

Det som får mig att reagera är när Gür sedan hävdar att det i Sovjet inte producerades någon konst av värde: "totalitära stater inte bara bygger på usel etik, de producerar också usel estetik." Själv är jag nämligen, trots min ideologiska distans till alla former av marxism, en beundrare av den socialrealistiska konst som dominerade i Sovjet. För medan Västeuropas konstnärer kände sig djupa och viktiga genom att måla streckgubbar eller signera pissoarer existerade där ännu en respekt för hantverksskicklighet och för skönhet. Vilket dock inte alls betyder att konsten stilistiskt var enkelspårigt tillbakablickande, utan där fanns många konstnärer med väldigt egen och klart modern stil. Och även om en politisk dimension sällan är helt frånvarande i verken så är den som regel inte särskilt påträngande. Allt handlade knappast om Lenin- och Stalinporträtt eller överdrivet idealiserade "arbetets hjältar".

För den som vill veta mer finns en hyfsat utförlig artikel på Wikipedia och jag kan också varmt rekommendera Matthew Cullerne Bowns maffiga, mycket rikt illustrerade bok Socialist Realist Painting.

En dag om året verkar Sverige mer svenskt än vad det faktiskt är

2012-01-21T14:24:00.001+01:00

...och idag är just den dagen. Nu har nämligen SCB kommit med statistiken över de populäraste namnen på de barn som föddes förra året, och det är idel svenska eller engelska namn på topplistorna. Faktum är att vi först på 66:e plats i listan över pojknamn finner det första och enda namnet på topp 100 förknippat med våra vanligaste invandrarländer, nämligen Mohammed. Detta namn i dess olika former* uppges ha getts som tilltalsnamn till 248 personer, färre än vad som fått heta t.ex. Malte, Milo eller Neo (så jävla bra var inte The Matrix - okej?!).

Ärligt talat, kan detta verkligen stämma? Jag menar, vi har lågt räknat 400.000 muslimer i landet, varav ungefär en fjärdedel är aktiva i olika religiösa organisationer. Dessa är i genomsnitt yngre och föder fler barn än etniska svenskar, så med tanke på att vi har en födslotakt på 9,91 barn per 1.000 invånare i landet är födslotakten inom den muslimska gruppen rimligen dubbelt så hög. Det innebär ungefär 4.000 muslimska pojkar per år, varav minst 1.000 (antagligen betydligt fler) födda av uttalat religiösa föräldrar. Och bara 248 skulle ha fått namn efter profeten???

Det hela framstår som än mindre sannolikt när man betänker att Mohammed var det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Malmö redan 2004. Nog för att rikets tredje största stad är betydligt mer islamiserad än någon annan svensk stad, men stor muslimsk närvaro är den ju knappast ensam om. Riktigt osannolik framstår SCB:s uppgift dock först när vi lyfter blicken utanför landets gränser. I Storbritannien, med en något lägre andel muslimska invånare än i Sverige, finns namnet Mohammed nämligen inte i närheten av plats 66. Där är det idag det vanligaste pojknamnet av alla!

Så manipulerar då SCB sanningen för att dölja det faktum att etniska svenskar är på väg att bli en minoritet bland andra, eller finns det alternativa förklaringar till de osannolika siffrorna? Det vågar jag ärligt talat inte spekulera kring.

(*: Lista med fördelningen mellan de vanligaste namnformerna finns här.)

Vi kan sluta diskutera nu. Juholt ÄR en clown.

2012-01-17T16:26:00.000+01:00

Vad man än tyckte om Göran Persson var det väl få förutom de mest fanatiska feministerna och mångkulturkramarna som ansåg Mona Sahlin vara ett uppbyte, och så blev hon ju inte heller långvarig. När sedan Håkan Juholt tillträdde som ny partiledare trodde nog de flesta, jag själv inräknad, att partiet under ledning av denne jovialiske smålänning åter var på rätt väg och vid kommande val skulle kunna ge Alliansen en rejäl match. Så fel vi hade...

I måndags talade Juholt på Folk och Försvar-konferensen i Sälen och passade förstås på att kritisera regeringens försvarspolitik. Han gjorde då det spektakulära uttalandet: "Man [regeringen] drev igenom en helt ny försvarspolitik endast med stöd av Sverigedemokraterna". Som S-märkta Aftonbladets Lena Mellin konstaterar i dagens tidning: "Det är inte sant. Det är inte ens i närheten av att vara korrekt." SD satt till att börja med inte i riksdagen då omvandlingen av försvaret klubbades, och dessutom var partiet då liksom nu helt emot ett avskaffande av värnplikten.

Så vad gör då Juholt för att rädda situationen? Han försvarar sig med: "Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå [---] Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem." Exakt hur man i fortsättningen ska kunna veta när Juholt säger som det är och när han "uttrycker sig drastiskt" är dock aningen oklart...

Den slutsats som kanske ligger närmast till hands är att Juholt tagit psykisk skada av alla skandaler och börjar förlora greppet. Att han med sin stora erfarenhet av just försvarspolitik inte skulle veta vilka som drivit igenom förändringarna inom försvaret framstår ju som mindre troligt. Fast kanske finns här också en annan faktor? Kanske har SD-hatet stigit honom så åt huvudet att han börjat använda "Sverigedemokraterna" mer som ett skällsord än som en partibeteckning? I sådana fall är "regeringen med stöd av Sverigedemokraterna" för honom ett uttryck med ungefär samma innebörd som "den jävla regeringen". Helt enkelt ett sätt att visa sitt ogillande. Så kanske har han på sätt och vis trots allt rätt när han hävdar att han bara "uttryckte sig drastiskt"?

Lästips

2012-01-15T20:47:00.000+01:00

# Om du som polis delger allmänheten ett korrekt signalement på en brottsling kan du bli tillrättavisad av chefen i landets största dagstidning. Förutsatt, givetvis, att det i signalementet ingår något om icke-svensk etnicitet...

Dumheten i detta talar för sig själv. Men det är väl kanske på sätt och vis bra att etablissemanget emellanåt så pass tydligt visar att det prioriterar ideologi före fakta. För hur dum eller moraliskt korrupt måste inte en människa vara för att inte reagera på en sådan här sak?

Läs om fallet här, här och (mer utförligt) här!

# Och så har ännu en "svensk" fotbollsspelare börjat prata om att spela för sitt ursprungslands landslag om han inte får en plats i det svenska. Den här gången är det IFK Norrköpings Astrit Ajdarevic som hotar att spela för Albanien eller Kosovo istället. Sportbladet som rapporterar om saken listar ytterligare sex "svenska" spelare vilka talat om att spela för ursprungsländerna. De kunde gott ha lagt till Zlatan, som ursprungligen ville spela för Bosnien. Och så finns det förstås många spelare som är födda i Västeuropa men ändå ser det som en självklarhet att spela för sina ursprungsländers landslag.

Min poäng är inte att Ajdarevic skulle handla förkastligt när han tar sig friheten att efter behag välja mellan Sverige och Albanien/Kosovo, jag kan förstå honom, utan att vi här har ett gott exempel på att våra invandrare inte alls är "lika mycket svenskar som oss andra". Deras lojalitet mot Sverige är en halv och villkorad lojalitet.

(Ett egentligen bättre exempel är förstås när Sverige spelar landskamp mot ett land som Bosnien eller Turkiet och plötsligt upplever hemmaplan som bortaplan eftersom över halva publiken - personer bosatta och kanske rent av födda i Sverige - håller på motståndarna.)

Läs mer här!

# Jag skrev häromdagen om vänsterns oresonliga hat mot Margaret Thatcher och gjorde kopplingar till popmusikens värld. Idag gör Erik Helmerson på DN:s ledarsida precis samma sak. Även PJ Anders Linder på konkurrenten SvD:s ledarsida skriver om Thatcher.

Läs här och här!

# För några veckor sedan var jag inne på min lokala SEB-bank i syfte att göra en insättning på en annan persons konto. Det gick inte. "Det här är en kontantfri bank", var beskedet jag fick. (Ungefär lika logiskt som en "livsmedelsfri" Ica-butik enligt min spontana uppfattning...)

SvD Näringslivs Carolina Neurath skriver nu om trenden mot kontantfritt och om hur bankerna ljuger sina kunder rätt upp i ansiktet om varför man vill avskaffa kontanthanteringen.

Läs här!

# För veckans humor/tragik (välj själv!) står det svenska försvaret. SvD visar att det vid ett hot mot landet efter år 2014 kan mobilisera den måttligt imponerande styrkan av 50.000 man - förutsatt att man får två år på sig...

Men misströsta nu inte allt för mycket kära svenska folk! På P7 utanför Lund finns ett kompani med 150 kontraktsanställda vilket kan vara redo för strid redan efter tio dagar!

Läs och skratta/gråt (välj sjäv!) här!

Söndagsmusik

2012-01-15T19:17:00.000+01:00

Då jag i veckan skrev om Morrissey blev han i en kommentar kallad "sömnpiller". Jag utgår ifrån att det omdömet berodde på bristande bekantskap och inget annat, varför ni här får en av hans bästa låtar - "First of the gang to die":

Vi behöver en nyare kapitalism än så

2012-01-14T20:44:00.001+01:00

I DN kan man läsa en debattartikel skriven av SEB-ekonomen och professorn Klas Eklund (far till tidigare gayporrstjärnan Fredrik Eklund), i vilken denne talar för att vi behöver en ny form av kapitalism. En mer ansvarstagande sådan. Och det låter ju bra.

Likt Eklund anser jag att kapitalismen i dess nuvarande form misslyckats, men att det saknas radikalt annorlunda alternativ. Erfarenheterna av planekonomi är ju ganska så avskräckande för alla som kan sin historia. Möjligen kan sådan fungera i allvarligt underutvecklade länder under en övergångsperiod, men i längden är planekonomi definitivt inte hållbart. Marknadskrafterna är trots alla sina brister klart överlägsna planering ovanifrån när det gäller att tillfredsställa efterfrågan och det tycks tyvärr ligga i den mänskliga naturen att eget ägande värnas mer än det man är satt att förvalta för det allmänna bästa. Till vilket förstås kommer den moraliska aspekten: kan vi tala om ett anständigt samhälle ifall det förvägrar människor drömmen om att efter eget huvud till exempel driva en restaurangrörelse eller utveckla en produkt de kommit på?

Eklunds recept för en ny och mer livskraftig kapitalism är dock mest bara en massa fina ord. Han skriver att "företagen måste ta ett utökat samhällsansvar", men kan inte konkret visa hur de skulle förmås till något sådant. Ska vi kanske förlita oss på deras goda vilja? Inte heller har han några särskilt konkreta förslag om något annat. Det närmsta han kommer är ett förespråkande av ”flexicurity”, alltså ett system där hög rörlighet på arbetsmarknaden är möjligt genom att det är lätt att anställa och avskeda folk, men där det också betalas ut hög arbetslöshetsersättning.

Själv har jag ingen klar uppfattning om hur vi bäst tar tag i sådant som problemen med hög ungdomsarbetslöshet eller med jobbflykten till utvecklingsländerna, men däremot har jag en idé om hur vi kan komma bort från dagens sjuka spekulationsekonomi med en börs som sekundsnabbt kan radera ut miljardvärden utifrån ett rykte. Låt oss helt enkelt göra börsaffärer utdragna! Det vill säga, låt oss förbjuda de sekundsnabba affärerna (idag ofta genomförda av datorer som inte vet något alls om enskilda företag) för att istället införa ett system där en köpt aktiepost byter ägare först på morgonen dagen efter att en affär beslutats. På så sätt undgår man givetvis inte helt vilda spekulationer, panikförsäljningar och kursmanipuleringsförsök, men de som handlar på börsen ges generellt sett mer tid för eftertanke och risken för panikreaktioner minimeras, samtidigt som en akties koppling till ett företags faktiska förmåga att hävda sig på marknaden rimligen stärks. Dessutom blir aktiehandel därigenom en mindre lockande sysselsättning för de adrenalin-junkies som idag i allt för hög utsträckning söker sig till branschen och som tycks ligga bakom många dåliga beslut.

Ett annat förslag jag har är att tvinga företagen att koppla bonusar till sin långsiktiga utveckling. Att istället för en miljon i handen ge VD bonus i form av en viss andel av företagets vinst under en kommande femårsperiod. Fördelen med detta borde vara uppenbar. En VD belönas då inte längre för kortsiktiga vinster utan enbart för sin förmåga att bygga något långsiktigt hållbart. Förvisso innebär det också att en persons bonus trots kompetenta beslut kan omintetgöras av en inkompetent efterträdare, men det kvalificerar sig knappast som ett av de större problemen i vår värld.

Men kommer inte företagen att söka sig utomlands ifall dessa regler införs? Nej, jag tror inte det. För varför skulle de? De enda som är hotade är egentligen börsmäklarna. Företag som faktiskt tillverkar något borde istället glädja sig över en stabilare börskurs närmare knuten till produktion och försäljning.

Rött ljus för SvD

2012-01-12T18:02:00.000+01:00

För länge sedan tog SvD initiativet att börja granska påståenden i samhällsdebatten i syfte att se hur väl de stämmer överens med fakta. Påståenden kan få grönt ljus (=sanna), rött ljus (=falska) eller gult ljus (=i någon mån sanna). Jättebra, kan tyckas. I själva verket har jag funnit allt större skäl till att ifrågasätta dessa små granskningar, och nu har de definitivt förlorat all trovärdighet. I den senaste har man nämligen granskat integrationsminister Ullenhags hårt kritiserade webbsida om påstådda "myter" kring invandringen, och närmare bestämt nummer nio på listan: ”Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år”. Är det riktigt att som Ullenhag påstå att den uppgiften bara är en myt?

Ullenhag får grönt ljus. Så då är det alltså bara en myt, eller?

Nej, SvD ger faktiskt Ullenhag grönt ljus utan att på något sätt ha visat den saken. Man skriver: "Det går inte att sätta en prislapp på invandringen och därmed går det inte heller att säga att den kostar tiotals miljarder kronor. I den meningen har Erik Ullenhag alltså rätt när han tillbakavisar påståendet att det finns en sådan siffra. Det gör att SvD:s Faktakollen ger grönt ljus." [Min kursivering.]

Problemet här är att SvD inte tycks förstå skillnaden mellan en "myt" och en "ifrågasättbar utsaga om verkligheten". Den förra är helt enkelt inte sann och det är därför irrationellt att tro på den. Den senare är möjligen felaktig, men möjligen också helt riktig. Följaktligen borde Ullenhag i sin stämpling av uppgiften som just "myt" rimligen ha fått om inte rött ljus så i alla fall gult.

(Det är väl för övrigt intressant att journalister gång på gång tycks tro att ökande brottslighet till följd av invandringen inte kostar något alls för samhället?)

Jodå, kulturens fana är verkligen röd

2012-01-11T00:52:00.000+01:00

Hittills har det väl inte blivit riktigt den debatt jag tänkt mig kring Bengt Ohlssons debattartikel "När ska det röda rinna av kulturens fana?" i DN. Mycket liv på bloggar och Twitter, men knappt någon riktig debatt alls i dagspressen. Fast kanske beror det mest på att landets debattörer fortfarande känner sig lite slöa efter julen?

Nåväl, i dagens SvD Kultur tar krönikören Annina Rabe i alla fall upp den lilla debatt som följt på Twitter och Facebook. Hon tycker den är onyanserad. (Till skillnad alltså från den mycket nyanserade och djuplodande debatt som normalt förs i dessa medier?) Själv tycker jag hennes sammanfattning av Ohlssons debattartikel är onyanserad. Hon skriver att den mest handlade "om rätten att få vara höger fast man är kulturarbetare", vilket helt enkelt inte är sant. Det var väl snarare något den borde ha handlat mer om. Men det kan vara hur det vill med den saken, för det i krönikan jag framförallt reagerar på är när Rabe försöker få det till att högerfolk inom kultursfären inte alls är något särskilt ovanligt. "Jag känner personligen rätt många kulturarbetare som har högeråsikter och röstar blått", skriver hon. Så då känner hon väl alla fem då...

Eller ja, lite fler än så är de förstås, och de senaste åren tycks det ha blivit mer acceptabelt att vara höger för den som håller på med kultur. Moderaterna lyckades ju rent av få tre allmänt respekterade artister att göra deras vallåt "Flyter" inför senaste valet: Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik. Och bakom en av senare års mest uppmärksammade skönlitterära debuter stod en tidigare riksdagskandidat för Folkpartiet: Amanda Svensson. Hennes val att satsa på litteraturen istället för politiken innebar dock inte att Folkpartiet blivit utan kulturell glans i maktens korridorer, då teaterregissören Jasenko Selimović numera tjänstgör som statssekreterare åt Erik Ullenhag.

Faktum är ändå att vänsterns dominans inom kulturvärlden förblivit förkrossande, och det märks på flera sätt. Själv har jag inte minst märkt det på hur jag i olika kulturella sammanhang utan vidare antagits vara vänster bara för att jag varit där. Man kan också se det i landets största kulturbilaga, DN Kultur, där skribenterna inte allt för sällan använder sitt utrymme till att dryfta interna vänsterfrågor och där vänsterlitteratur slentrianmässigt hyllas medan högerlitteratur som regel helt ignoreras. Jag drar mig i sammanhanget även till minnes en undersökning som något populärmusikprogram på SVT gjorde häromåret, vilken visade att om de tillfrågade svenska artisterna fått bestämma hade Vänsterpartiet bildat regering medan Moderaterna inte fått en enda röst. Minns ändå framförallt reaktionerna på Vargas Llosas Nobelpris i litteratur 2010! Otaliga kulturskribenter förklarade att de fann hans politiska engagemang som liberal vara en försvårande omständighet vid läsningen av hans böcker. De kunde knappast varit mer skeptiska om en gammal nazist hade tilldelats priset och man fick intrycket av en kultursfär i chock.

Margaret Thatcher och vänsterns svartvita världsbild

2012-01-10T17:48:00.000+01:00

Bengt Ohlsson exponerade kulturvänsterns svartvita världsbild och hyckleri, och i dagens SvD ges ett utmärkt exempel på att demoniseringen av högern är ett fenomen som existerar även utanför Sverige. Detta då kolumnisten Andres Lokko berättar om de brittiska reaktionerna på en ny film om Margaret Thatcher (The iron lady, med Meryl Streep i huvudrollen). Bland annat citerar han en vän som hävt ur sig: "De försöker framställa Thatcher som en riktig människa med känslor, kapabel att känna kärlek, istället för som det monster hon var." Men Thatcher-hatet är förstås inte något nytt, utan det har inte minst inom populärkulturen tagit sig en del riktigt grova uttryck. Morrissey (lysande låtskrivare - mindre lysande personlighet) sjöng till exempel i låten "Margaret on the guillotine": "The kind people / have a wonderful dream / Margaret on the guillotine [---] and kind people / do not shelter this dream / make it real / make the dream real". Med en så öppen uppmaning till mord var det knappast underligt att han fick problem med säkerhetspolisen. Fast den irländska sångerskan Sinéad O'Connor gick på sätt och vis ett steg längre då hon i "Black boys on mopeds" sjöng: "Margret thatcher on t.v. / shocked by the deaths that took place in bejing [på Himmelska Fridens Torg] / it seems strange that she should be offended / the same orders are given by her." Exakt när Thatcher skulle ha beordrat militären att begå massmord på demonstranter är dock aningen oklart...

Även i Sverige har Thatcher för många givetvis ett extremt dåligt rykte. Minns bara stormen som blåste upp då Annie Lööf blev ny ledare för Centerpartiet och man från vänsterhåll plockade fram uttalanden hon gjort om att Thatcher var hennes förebild! Det dröjde inte länge förrän hon tvingades till en pudel och hon försäkrade då (med måttlig trovärdighet) att hon inte såg upp till Thatcher på grund av dennas politik utan enbart på grund av att hon var en stark kvinna, och att Gudrun Schyman därför var precis lika mycket en förebild.

Men varför har Thatcher då blivit så enormt hatad av vänstern? Jag var tvungen att vända mig till Wikipedia och Google för ett svar. Där kan man inte minst läsa om hur stor arbetslöshet följde i spåren av nedlagda statliga kolgruvor och om hur hon med iver drev igenom en rad privatiseringar, liksom om hur hon stukade den tidigare så starka och konfliktivriga fackföreningsrörelsen. Likaså hade hon uppenbarligen ett utpräglat kalla kriget-perspektiv på utrikespolitiken som ibland ledde henne att stödja otrevliga regimer och hon varnade för att England inte skulle förbli sig likt ifall invandringen fortsatte i samma omfattning som tidigare. Och ja, som utbildningsminister lät hon i en tid av ekonomisk kris avskaffa gratis mjölk i skolorna.

Det är väl inte direkt Josef Stalin-klass på de sakerna, om man säger så. Särskilt som de gruvnedläggningar vilka motståndarna så ofta återkommer till antagligen var helt nödvändiga och ändå hade skett förr eller senare. Må så vara att de sociala konsekvenserna kunde ha lindrats på ett bättre sätt. Faktum är också att Labourledaren Ed Miliband så sent som förra året medgav: "Some of what happened in the 1980s was right. It was right to let people buy their council houses. It was right to cut tax rates of 60, 70, 80 per cent. And it was right to change the rules on the closed shop, on strikes before ballots. These changes were right, and we were wrong to oppose it at the time." Låt oss inte heller glömma att Thatcher faktiskt blev omvald inte bara en utan två gånger. Uppenbarligen gjorde hon i de flesta britters ögon en hel del rätt.

Och kanske var det i själva verket just därför hon blev så extremt hatad av vissa? Kanske var det hennes framgångar mer än något annat som retade upp vänstern? Att hon faktiskt fick Storbritannien på rätt köl efter ett omtumlande 70-tal och ingav folket hopp om en ljusnande framtid? Men att hon till skillnad från så många andra europeiska högerledare aldrig skämdes för sin konservatism utan öppet tog strid för sina övertygelser, och detta utifrån en moralisk grund där det för vänstern ack så förhatliga ordet "ansvar" intog en central roll, det bidrog förstås också.

I grund och botten handlar det ändå om att vänstern alltid vårdar en svartvit världsbild. Vi mot dom. Gott mot ont. Marxismen är trots allt lika mycket religion som ideologi. Precis som kristendomen bygger den ju på tanken om en förutbestämd utveckling i riktning mot ett framtida paradis och precis som kristendomen har den också sina heliga skrifter vilka de lärda inom rörelsen aldrig tröttnar på att uttolka. På grund av detta blir högerledare som Cameron och Reinfeldt hatade även de, trots att de fört sina partier i riktning vänsterut. Ja, kanske blir de rent av lite extra hatade då de därigenom hotar att införa en gråskala i världsbilden?

Söndagsmusik

2012-01-08T22:45:00.003+01:00

Dernière Volonté - "Coeur De Legionnaire".

Edit: Klippet är borttaget från YouTube, men har ni Spotify så finns låten där.

En sanningskommission om romernas historia i Sverige? Gärna!

2012-01-05T17:12:00.000+01:00

För några dagar sedan krävde journalisten Bo Hazell i en debattartikel i DN att Sverige ska tillsätta en sanningskommission för att studera både historiska och samtida övergrepp mot romerna i vårt land, plus att romerna ska ges ekonomisk kompensation. Han fick svar av integrationsminister Ullenhag som avfärdade tanken på en sanningskommission men berättade om den "vitbok" som är på gång om övergrepp under 1900-talet och lovade därtill en satsning på 46 miljoner kronor under de kommande åren för "romers inkludering, med fokus på insatser för arbete och utbildning".

Själv tycker jag det där med en sanningskommission verkar vara en alldeles utmärkt idé. Fast tyvärr verkar Hazell ha en något begränsad syn på dess möjligheter. Med förebild i den sydafrikanska Truth and Reconciliation Commission borde en sådan givetvis utreda övergrepp begångna av båda sidor, för att därigenom nå fram till en helhetsbild av det förflutna. Det vill säga, låt den utreda fördrivningar, tvångssteriliseringar och diverse trakasserier som drabbat romerna - men låt den också utreda exakt varför romerna alltid haft så dåligt rykte hos majoritetsbefolkningen! Låt den titta närmare på hur ofta romer förekommer i brottsstatistiken! Låt den titta närmare på hur romska gäng med sitt uppträdande ställt till besvär på allt från campingplatser till sjukhus!

Och ja, när sedan romerna ska ha sitt skadestånd, då drar vi givetvis av för allt de genom århundraden stulit från svenskar. Det kan eventuellt ändå bli några kronor kvar för varje rom...

I sammanhanget måste man förstås även uppmärksamma det faktum att vi till landet fått väldigt många asylsökande romer från forna Jugoslavien de senaste åren. Personer vilka nästan aldrig har några giltiga asylskäl, men som lever gott så länge de är här. Av någon mysko anledning tycks alla dessa romer sammanfalla med en våg av rapporter om tilltagande stölder i butiker i närheten av flyktingförläggningar... Nu senast kunde man i Kalmar-tidningen Barometern läsa om hur Migrationsverket tvingats förse en Coop-butik med säkerhetsvakt. Fast i lilla norrländska Jörn räckte det inte med vakter utan där gick det så långt att Coop övervägde att slå igen butiken (antagligen den enda på orten) på grund av alla stölderna och alla hot mot personalen. Också i till exempel västmanländska Lindesberg har butiksägare drabbats hårt av stjälande asylsökande.

Den mest lysande text som publicerats i en svensk dagstidning detta årtusende

2012-01-05T15:47:00.000+01:00

Det är ganska ofta som jag blir lite småglad av att läsa en dagstidning. Någon jag gillar har varit framgångsrik eller ett av mina favoritlag i fotboll har tagit hem en oväntad seger. Att jag blir så lycklig att jag tokler för mig själv och knappt kan sitta still under läsningen är däremot extremt sällsynt. Men idag hände det, och texten som fick mig att reagera på detta sätt var den Augustprisbelönade författaren Bengt Ohlssons debattartikel "När ska det röda rinna av kulturens fana?" i DN. En både rasande och humoristisk uppgörelse med kulturvänstern.

Det som framförallt gör texten så intressant är att den anlägger en slags sociologiskt perspektiv på denna kulturvänster, istället för att som regeln är bara se kulturfolkets vänstervridning som något närmast naturgivet. Den pekar med hela handen på konformism, grupptryck, hyckleri, intolerans, elitism och inte minst en skrämmande svartvit världsbild där man inte kan föreställa sig att även personer med högersympatier kan vara empatiska och omtänksamma och vilja hela samhällets bästa.

Texten måste givetvis läsas i sin helhet, men jag kan inte avhålla mig från en del citat:

"Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta ... jaha ... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?"

"Men för vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som 'ändå gör någonting'. Och att 'göra någonting' är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de 'ändå gör någonting', och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han 'ändå gör någonting'."

"'Makten' är ett användbart begrepp i kulturdebatter, eftersom man kan förlägga den var helst det passar en, utom hos en själv. Olof Lagercrantz sa en gång att det främsta kännetecknet för alla makthavare är att de bedyrar att de inte har någon, makt alltså, den finns alltid någon annanstans, i verkställande utskottet, eller kongressen, det är där den verkliga makten ligger. Malin Ullgren skriver med jämna mellanrum sitt hjärtas mening på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel. Men makten, menar hon, ligger hos – Göran Hägglund."

"Jag blir illa till mods av att se hur de som driver med kungen för hans ordblindhet passar på att ösa på lite extra eftersom det verkar vara så skönt att för en gångs skull kunna driva med någon för hans handikapp – och samtidigt framstå som radikal, eftersom kungen ju representerar Överheten."

"Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten."

"Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller."

"Konsumismen är alltid de andra. Själv måste jag visserligen köpa en Iphone, men det beror på att jag har ett så högt utvecklat skönhetssinne att det mer eller mindre krävs av mig. Dessutom är jag lite befriande barnslig och crazy, så jag tycker det är kul med appar där man kan plåta folk och ge dem pensionärsnyllen och få dem att jama som katter. Men konsumism är det inte."

"Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå."

Själv hoppas jag att man i den debatt som nu säkert följer både i tidningarna och i bloggosfären även tar upp något Ohlsson inte berör, nämligen det förhållandet att det faktiskt finns ganska många som gillar kultur trots att de har högersympatier (jag är en av dessa). Människor vilka kanske rent av drömmer om en framtid inom kulturfältet, men som stöts bort då de märker att kärlek till kulturen inte är nog för att de ska bli fullt ut accepterade där. Som i bästa fall istället försöker skapa egna kulturutrymmen och i värsta fall helt överger kulturen. - Kulturvänstern må "gilla olika", men åtminstone när det kommer till politisk hemhörighet betraktar de ju uppenbarligen mångfald som en styggelse snarare än som en tillgång...

Orsaker till invandrares högre brottslighet

2012-01-04T17:06:00.003+01:00

Ännu ett mord har begåtts i Malmö, det femte på mindre än sex veckor. I Stockholmstidningen SvD:s pappersupplaga uppmärksammas detta över tre helsidor, och en del spekuleras det om varför just Malmö är så hårt drabbat av en gängkriminalitet som inte drar sig för mord på öppen gata. I huvudartikeln skriver man om hur organiserad brottslighet kunnat växa fram till följd av smuggling över Öresundsbron, en kriminalreporter på Sydsvenskan som får uttala sig som expert tycker det är förståeligt att Malmö med sina många fattiga områden har denna typ av brottslighet, och i en tredje text handlar det om den rikliga tillgången på illegala vapen. Ordet "invandrare" nämns överhuvudtaget inte. Ändå är det knappast någon välbevarad hemlighet att det huvudsakligen är invandrargäng som står för det eskalerande våldet i Malmö. Men det är klart, om tidningarna skriver det så kan det ju leda till ökad "rasism" i samhället, och vad är väl några mord, våldtäkter och rån i jämförelse med ökande "rasism"...

Här känner sig nu vissa manade att påpeka att inga kulturer i världen uppmanar till brottslighet utan att sådan enbart kan förklaras av socioekonomiska faktorer. Även om socioekonomiska faktorer verkligen är en viktig förklaringsgrund är de dock knappast hela. Det finns i själva verket en hel rad andra tänkbara orsaker till invandrares och deras barns överrepresentation i brottsstatistiken.

1. Kulturella faktorer. - Ingen kultur (utom möjligen den romska) uppmanar ens indirekt till brottsligt beteende av typen mord, misshandel, våldtäkt och stöld. Men det hindrar inte att kulturella faktorer i mötet mellan två olikartade kulturer kan leda fram till sådana handlingar.

Tydligast är detta i fallet med våldtäkter, där statistiken tydligt visar en mycket kraftig överrepresentation för personer från den muslimska världen bland gärningsmännen. Något som rimligen har att göra med den speciella kvinnosyn de bär med sig. De europeiska kvinnorna framstår ju lätt som raka motsatsen till det muslimska kvinnoidealet och därför som ovärdiga all respekt. Eller som en ung muslimsk kille uttryckte det när han och några kompisar intervjuades i DN: "- Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade."

En annan kulturell faktor som helt klart har betydelse i sammanhanget är den traditionella mansroll med drag av krigarideal som lever kvar i många invandrarkulturer. Det är inte nödvändigtvis något större fel på denna i sig själv, men i det av feminism präglade svenska samhället är antalet konstruktiva utlopp för den synnerligen begränsat. Lättare då att få utlopp i en kriminell gängmiljö.

Dessutom är det förstås så att de som kommer hit från länder präglade av en hög grad av korruption är mindre benägna än infödda svenskar att hysa förtroende för samhället och dess institutioner, inklusive polis och rättsväsende. Deras incitament för att bli goda, laglydiga samhällsmedborgare blir därigenom också försvagade.

Låt oss inte heller bortse från att olika kulturer har olika hög grad av tolerans för våld som konfliktlösning. Något som normalt är helt okontroversiellt att framföra - så länge jämförelsen gäller Europa versus USA...

2. Gruppantagonism. - Det är normalt för människor att ha en stark identifikation med sin egen etniska eller religiösa grupp, med vilken man delar historia såväl som vardag. Fast här i Sverige motarbetas den känslan förstås aktivt från etablissemangets sida, och tyvärr inte utan framgång. Invandrare från många andra delar av världen som aldrig skolats i den politiska korrekthetens dogmer håller dock fast vid sin gruppkänsla. Positivt för dem kan tyckas, och som regel knappast ett hot mot någon annan. Fast problem uppstår med grupper som muslimer och romer, vilka har en månghundraårig tradition av antagonism gentemot det kristna västerlandet. För dessa är den vita majoritetskulturen ofta inte bara "den andra" utan rent av "fienden" - och att stjäla från "fienden" kan väl ändå inte vara något större brott?

3. Redan kriminella överrepresenterade bland invandrarna. - Det finns flera skäl till att anta att så är fallet. Är du kriminell har du ju större incitament än andra att lämna ditt hemland, särskilt som polisen i länder som Afghanistan och Irak knappast lägger fingrarna emellan om någon småbrottsling börjar gå dem på nerverna. Dessutom har utländska kriminella organisationer i en värld av allt mer global brottslighet självklart intresse av att ha pålitligt folk runt om i Europa. Och ja, visst kan man undra över vilka som egentligen har råd att betala flyktingsmugglarnas höga priser...

4. Krigsskadade invandrare. - Långt ifrån alla flyktingar kommer direkt från krigsskådeplatser, det vore naivt att tro, men en hel del gör det och deras upplevelser av våld (oavsett om de varit förövare eller offer eller enbart betraktare) kan mycket väl ha gjort dem mer benägna att själva bruka våld även i ett land präglat av 200 års kontinuerlig fred.

5. Genetik. - Ska vi vara politiskt korrekta så finns det förstås bara en genetisk skillnad mellan människor från olika delar av världen, och det är i generna som styr hudfärg och vissa andra yttre attribut. Ska vi vara vetenskapliga är det däremot givetvis fullt möjligt, ja rent av troligt, att människor tillhörande olika etniska grupper också har skillnader i de genuppsättningar som styr vårt beteende. Det vill säga att vissa grupper generellt sett kan vara mer hetlevrade eller mindre empatiska än andra. Eftersom forskning på området är väldigt tabu och knappt alls förekommer kan vi i nuläget dock enbart spekulera i de exakta förhållandena.

6. Svensk medias vrångbilder. - Invandrare har sämre förutsättningar än etniska svenskar på arbetsmarknaden. Något som delvis säkerligen beror på fördomsfullhet och kanske även ren diskriminering, men huvudsakligen ändå på deras bristande språkkunskaper och en förståelig vilja hos arbetsgivarna att främst anställa personer med vilka de delar etiska och kulturella preferenser. Trots detta får en klar majoritet av alla invandrare förr eller senare jobb passande för deras kompetens, och även när de tvingas leva på socialbidrag har de det i de flesta fall klart bättre materiellt än vad de hade det i hemlandet. De har tillgång till samma sjukvård och samma skolor som alla andra i landet. Som barn till invandrare borde det alltså finnas skäl att se med tillförsikt på framtiden. Borde...

Hårdfakta kan väga lätt när etablissemangsmedia hela tiden matar dem med bilden av hopplöshet och av ett liv i skuggan av ett majoritetssamhälle präglat av "rasism" som egentligen inte bryr sig om dem (trots att det årligen lägger mångmiljardbelopp på invandringen...). Med andra ord skapas en helt omotiverad frustration hos de unga invandrarna, vilken ibland leder till religiös eller politisk radikalism men lätt också tar sig kriminella uttryck.

Till sist kan det vara värt att återkomma till de socioekonomiska faktorerna, bara för att konstatera att sämre ekonomiska och sociala villkor för många invandrare är oundvikliga. Det vill säga, förutsatt att vi inte börjar ta in enbart välutbildade invandrare från medel- och överklassen och att garantera varje nyanländ invandrare ett välbetalt jobb direkt. Men det senare förespråkar väl inte ens den allra mest mångkulturkramande miljöpartist? Så även om vi sätter vår tilltro till Jerzy "Bagdad Bob" Sarnecki och andra etablissemangstrogna kriminologer som vill förklara hela invandrarkriminaliteten med det socioekonomiska så kommer vi ändå inte undan detta faktum: invandring = ökad kriminalitet.

(En sak till förresten! Jag noterade precis vad en ung kille säger då han intervjuas av en SvD-reporter angående det senaste Malmö-mordet: "– Jag bor här ju och är inte rädd. Jag är ju blatte så jag klarar mig." Får mig att tänka på en C-uppsats i sociologi från just Malmö som lades fram för sex år sedan och visade att unga invandrare som rånade svenska ungdomar såg det som ett "krig" mot svenskarna. Då misstrodde jag dess uppgifter, idag inser jag att där fanns en hel del sanning.)

Varför stockholmare gillar mångkultur mer än andra

2012-01-03T22:14:00.000+01:00

Igår inledde SvD en artikelserie om inflyttningen till Stockholm. För oss som inte bor där kan det tyckas vara en lokal angelägenhet, men jag fann den ändå ganska intressant. I de siffror som presenteras i artikeln tror jag nämligen att vi har en stor del av förklaringen till varför Stockholm trots stor invandring inte blivit ett SD-fäste och till varför det där baserade media- och kulturetablissemanget är sådana mångkulturkramare. Mångkulturen är helt enkelt något annat i Stockholm än i övriga landet.

I en statistisk bilaga till artikeln kan man tydligt se att inflyttningen till Stockholms län från utlandet är oerhört mycket mer diversifierad än i någon annan svensk stad. Till städer som Borlänge, Kristianstad, Gävle, Uddevalla, Flen och Köping kommer somalier, irakier, afghaner och serbiska romer. Kanske även en del thailändska kvinnor med sina eventuella barn. Därutöver bara enstaka personer eller familjer. Till Stockholm kom 2010 drygt 25.000 inflyttare från utlandet (om man inte räknar återvändande svenska medborgare), och de kom från varje hörn av världen. Bland de största grupperna återfinns sydamerikaner, kineser, nordamerikaner, indier, tyskar, britter, ryssar... Den största gruppen var polacker, vilka utgjorde 1.883 personer. Detta av totalt ca 4.400 som invandrade det året. Av ca 6.800 invandrade somalier hamnade däremot bara 778 i Stockholm. Av ca 4.500 irakier hamnade förvisso hela 1.666 där, fast många av dessa trängde antagligen ihop sig i Södertälje (”lilla Bagdad”). Vare sig Afghanistan eller Serbien finns med bland de 22 vanligaste ursprungsländerna.

Med andra ord har Stockholm en riktig mångkultur, vilket är något också jag kan se en poäng med, medan resten av landet istället har blivit påprackat flyktingar från några av världens mest primitiva kulturer. Så även om stockholmarna oundvikligen ser sin beskärda del av invandringens baksida så har de också fördelar av den som inga andra har, i form av till exempel ett oerhört mångsidigt restaurangutbud och en allmän atmosfär som åtminstone lite påminner om storstädernas storstad New York (och folk som tilltalas av att bo i en storstad vill nog som regel helst av allt bo i just New York). Följaktligen är det helt naturligt att stockholmare förhåller sig mer positiva till invandringen än svensken i gemen. Hade invandringen från olika länder varit jämnt fördelad över landet måste man dock anta att debattklimatet i vårt land varit ganska så annorlunda...

Faktum är förresten att jag nyligen var i Stockholm för första gången på flera år, och då jag i timmar vandrade omkring från Söders utkanter till Vasastan förundrades jag över att bara se en handfull kvinnor med muslimsk huvudduk. Hade jag vandrat omkring lika länge i vilken liten ”skitstad” med 10-15.000 invånare som helst hade jag ju garanterat sett dussintals.

(Statistik ej från SvD kommer härifrån.)

Kort om ett par saker jag hade skrivit om tidigare ifall jag inte tagit julledigt

2012-01-03T21:40:00.000+01:00

# I Frankrike har nationalförsamlingen beslutat göra det brottsligt att förneka att turkarna gjorde sig skyldiga till folkmord på armenier vid tiden för första världskriget. I en bland historiker omstridd fråga har alltså ledarna för ett demokratiskt land på bästa Sovjet-manér beslutat om den enda tillåtna sanningen...

SvD:s Daniel Persson säger det mesta som behöver sägas om saken här. Fast han glömmer det faktum att liknande lagstiftning som förbjuder vissa åsikter om vad som är historisk sanning redan finns sedan länge i flera europeiska stater. Fast då handlar det om förbud mot att förneka Förintelsen.

(Och förresten, hur kan det finnas "folkmord", det vill säga systematiska försök att utplåna ett helt folk, när "folk" enligt de politiskt korrekta bara är en social konstruktion?)

# SvD berättade i mellandagarna om en stor studie av innehållet i bloggar, tweets och nyhetsartiklar på nätet vilka omnämner de politiska partierna. Statistiken visade en mycket intressant sak som inte alls togs upp i artikeln, nämligen detta: Moderaterna får många omnämnanden, men bara ett fåtal är tydligt positiva eller negativa.

24% av alla omnämnanden av ett politiskt parti tillföll Moderaterna, men bara 9% av de positiva och lika många av de negativa omnämnandena. Endast Folkpartiet hade en lägre andel positiva omnämnanden. En majoritet av svenska folket må tycka att partiet är det mest regeringsdugliga, men några större passioner väcker det uppenbarligen inte. Och på kort sikt kan det kanske vara gynnsamt att framstå som ett tryggt om än lite grått mittenparti, särskilt i kristider, men på lång sikt kan denna brist på passion kring partiet bli dess undergång. För de ungdomar som är tänkta att vara politikens framtid låter sig knappast lockas av det trygga och grå, utan de unga vill ju ha passion och kamp. Moderaterna som på 80- och 90-talen hade det allra mest offensiva och synliga av ungdomsförbunden lär med andra ord inte ha detsamma på 2010-talet.

Amerikanska valfilmer värda en repris

2012-01-03T17:58:00.001+01:00

SvD berättade igår om den republikanska primärvalskampen i USA som nu går in i sitt avgörande skede med start i Iowa. I artikeln nämns uppgiften att 10 miljoner dollar pumpats in i tv-reklam bara i denna lilla delstat, och det får mig att tänka på ett par politiska reklamfilmer från tidigare val. Och ja, ni som har följt mig även på tidigare bloggar känner igen dem, men nog är de väl värda en repris?

Den första gjordes när Jerry Springer (ja, han som senare kom att leda USA:s sleazigaste talkshow!) försökte bli vald till guvernör i Ohio 1980. Det avslöjades då att han flera år tidigare gått till en prostituerad, vilken han dumt nog betalade med en check. Något som säkert fått många andra politiker att kasta in handduken, men inte Jerry inte! Istället försökte han vända skandalen till något positivt. Underligt nog fungerade det inte... (Men Springers politiska karriär var inte utan framgångar. Under några år satt han faktiskt som borgmästare i storstaden Cincinnati.)

Video nummer två är betydligt nyare, närmare bestämt från den förra republikanska primärvalsrörelsen. Den är för den tidigare baptistpastorn Mike Huckabee, som faktiskt vann i Iowa den gången, och gör verkligen det mesta av hans ende kändissupporter: Chuck Norris. Men lösningen på gränsproblemet är möjligen inte helt genomtänkt...

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

2011-12-23T01:41:00.001+01:00

Nu tänker jag ta lite julledigt. Händer det inget spektakulärt är det möjligt att jag inte skriver mer förrän efter nyår, men då ska ni få en lång och grundlig text angående regeringens nya propagandasatsning mot "nätmyter" kring invandringen. Jag vågar också utlova fler bokrecensioner. Och så har jag ett helt nytt projekt på gång som jag tror att många andra bloggare kommer att ha nytta av - fast vad det är får ni inte veta riktigt än.

Här får ni i julklapp de två julsånger jag tycker allra bäst om:

Jussi Björling - "O helga natt"

Carola - "Gläns över sjö och strand"

A modest proposal

2011-12-19T17:41:00.001+01:00

(Nu finns det förstås inte så många pakistanier i Sverige som det finns i Norge, men bortsett från det...)

Videon hittad på: http://www.youtube.com/user/jultomtemor

Om Sverigedemokrater på tillbakagång och den "postnationella" generationen

2011-12-18T21:51:00.000+01:00

I senaste SIFO-mätningen backar SD från 6,7 till 5,2%, vilket är en statistiskt säker förändring. I en stor artikel i SvD (ej på nätet) förklaras detta med att SD "är beroende av uppmärksamhet" och att man inte fått mycket sådan i skuggan av Juholt-affären. För mig framstår det dock som en mindre trovärdig förklaring, utan istället tror jag det huvudsakligen är partiets val att hädanefter beteckna sig som socialkonservativt vilket kostat sympatisörer. Som jag skrivit tidigare har ju partiet just genom sin avsaknad av tydlig ideologisk grund kunnat locka till sig väldigt disparata väljargrupper, men nu blir det svårare för de i grunden liberala att känna samhörighet med partiet. Säkerligen står dessa för huvuddelen av väljarflykten, även om man också kan tänka sig att en del konservativa gått över till KD för att stötta ett parti i av media uppmärksammad kris.

Men egentligen borde förstås SD växa kontinuerligt. Delvis eftersom allt fler genomskådar medias allt mer ihåliga demonisering av partiet, men framförallt eftersom invandringen blir allt mer påträngande från år till år. I flera av landets större städer kan man ju idag knappt svänga in på en gata eller kliva på en buss utan att ögonen faller på minst en muslimsk kvinna vilken genom sin huvudduk klart markerar avståndstagande från det moderna västerländska samhället. Även de som i grund och botten gillar mångkultur borde för sig själva tvingas medge att det inte är den här mångkulturen de drömt om. New York it is not...

Att äldre personer som hela sitt liv röstat på Socialdemokraterna eller Moderaterna fortsätter att rösta på de partierna oberoende av hur dessa och samhället förändrats kan man dock hysa en viss motvillig förståelse för. Så den stora frågan är egentligen varför inte SD vinner fler sympatisörer bland de unga, bland de för vilka framtiden är större än det förflutna. Ett svar finns nog i den TT-artikel om den "postnationella" generationen som publicerats i olika tidningar den senaste tiden. Där konstateras att de unga lever i en allt mer global värld, med globala medier, billiga resor och goda möjligheter till studier såväl som tillfälliga jobb utomlands. Att den egna nationen därför inte betyder så mycket för dem som för tidigare generationer. Man ser sig som en slags världsmedborgare.

Dessvärre är detta världsmedborgarskap för det stora flertalet mest en illusion. Att studera utomlands ett år, ha Facebook-vänner från tretton olika länder och regelbundet åka på utlandssemester skapar nämligen ingen världsmedborgare. De som har den språkliga begåvningen, de ekonomiska resurser, den attraktionskraft på arbetsmarknaden och den drivkraft som krävs för att verkligen göra hela världen till sitt hem är i själva verket en mycket liten minoritet. De allra flesta kommer hur mycket de än önskar annorlunda att rota sig i sina hemtrakter. Men när man är arton är det förstås lätt att ha orealistiska drömmar om framtiden och att utifrån dessa förakta det traditionen utan krav på motprestationer erbjuder i form av skönhet, trygghet och sammanhang. (Även många av globaliseringens vinnare kommer säkert förr eller senare att inse värdet i denna.)

Till saken hör väl också att många vilka framstår som globalister och mångkulturkramare i själva verket inte har sitt hjärta i den identiteten, men de känner att den är vad samhället och umgängeskretsen kräver av dem. Nationalismen känns dessutom i nuläget som den förlorande sidan - och vem vill väl tillhöra den förlorande sidan?

För övrigt anser jag att det är just eftersom vi lever i en på många sätt global värld som det är så viktigt att ha en trygg hemort i tillvaron och något som förenar oss med de människor med vilka vi delar vår vardag. Nationalism är med andra ord en motvikt mot globaliseringen, men inte nödvändigtvis dess motsats.

Lästips

2011-12-18T20:14:00.003+01:00

# SVT:s Sydnytt har avslöjat att Migrationsverket via Malmö kommun betalat ut mångmiljonbelopp till privata vårdbolag för oanvända sängplatser åt "ensamkommande flyktingbarn". Det är givetvis ett upprörande slöseri, men den verkliga skandalen är ändå det pris staten betalar per "flyktingbarn" och dygn bara för boendet: 1.995:-. Vi andra får ett hyfsat lyxigt hotellrum för det priset...

Läs mer här!

# I veckans Uppdrag Granskning handlade det om den så kallade counterjihad-rörelsen och det var ett rejält lågvattenmärke även för att vara detta notoriskt ohederliga program. Utifrån några få lösryckta citat försökte man ge bilden av en rörelse som inspirerat Anders Behring Breivik inte bara intellektuellt utan även direkt påverkat hans val att ta till våld. Angående detta har Avpixlat gjort en sammanställning över SVT:s synnerligen toleranta attityd gentemot våldsförhärligande - så länge det är vänstern och islamister som står för det vill säga.

Som det står i Bibeln: "Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?"

Läs här!

(Angående Uppdrag Gransknings bristande hederlighet minns jag inte minst hur man för ett antal år sedan hade ett program i vilket man utmålade officerare som mer kriminella än folk i allmänhet. Problemet var bara att man "glömde" anpassa statistiken efter det faktum att officerskåren är väldigt mansdominerad, så när en sådan anpassning gjorts visade det sig, som väntat, att officerarna i själva verket var klart mindre kriminella än allmänheten...)

Söndagsmusik

2011-12-18T19:38:00.000+01:00

Tidigare i år utkom den engelska sångerskan P. J. Harvey med ett album, Let England shake, vilket hade hemlandets krigiska historia som tema. Det hyllades unisont av kritikerkåren och uppfattades av många som ett kraftfullt ställningstagande mot krig. Men faktum är att där också finns textstycken som lika väl kunde ha sjungits av en nationalistisk neofolk-artist. I titelspåret sjunger P.J. till exempel:

The West's asleep, let England shake,
weighted down with silent dead.
I fear our blood won't rise again.

England's dancing days are done.
Another day, Bobby, for you to come home
& tell me indifference won.

I "England" sjunger hon:

Undaunted, never-failing love for you,
England,
is all, to which I cling

Så vitt jag kan utläsa av sammanhanget är detta knappast någon form av ironi utan ärligt menade ord. P.J. Harvey har ju inte heller gjort sig känd för sin politiska korrekthet, utan det väckte starka reaktioner då hon i slutet av 90-talet försvarade den traditionella engelska rävjakten. Må sedan vara att den helhetsbild albumet ger av hennes syn på England och dess historia är mer komplex än vad som framgår av mina citat.

Men nu var musik utlovad, så här kommer den i form av det bästa spåret på Let England shake - "On Battleship Hill":

Medialögner om våld mot kvinnor

2011-12-13T16:13:00.000+01:00

Ekot i SR rapporterade igår att "En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad." Det följdes av indignerade nyhetsartiklar i bl.a. Aftonbladet, där också kolumnisten Monica Gunne tar upp saken och frågar sig varför vi "fjäskar för våldet"(?). På SVT:s hemsida kallar ett par debattörer Södersjukhuset för en skymf mot misshandlade kvinnor, med hänvisning till samma påstående.

Redan då jag igår först läste om studien tänkte jag att detta kan inte stämma. Idag fick jag det bekräftat. I SvD konstaterar Maaret Castrén som ligger bakom den av Ekot refererade studien att där inte alls finns några påståenden om att kvinnorna får skylla sig själva. "– Påståendet var formulerat som att 'kvinnans passiva personlighet utsätter henne för våld'. 28 procent av personalen tycker att det kan vara en del av orsaken, säger hon." [Min kursivering.] Vidare: "Ett annat påstående var att 'båda parter har del i att situationen (misshandeln) uppstår'. 21 procent höll med."

Så för att sammanfatta: Inga påstod att misshandlade kvinnor får skylla sig själva, men en mindre del av personalen på akutmottagningen menade att kvinnor på olika sätt kan bidra till att en misshandelssituation uppstår. Så det anmärkningsvärda är väl egentligen att en överväldigande majoritet av personalen tror att män slår sina kvinnor bara för skojs skull...

Självklart blir många kvinnor slagna för att de genom sitt beteende medvetet eller omedvetet provocerar mannen! Det borde inte vara det minsta kontroversiellt att påstå detta, vilket ju är långt ifrån att säga att kvinnorna förtjänar att bli slagna. Faktum är att till och med feministikonen Germaine Greer i sitt klassiska verk Den kvinnliga eunucken skriver om hur våld mot kvinnor ofta inte är oprovocerat. Vi har idag också en solid forskning som visar att kvinnor slår sina män minst lika ofta som tvärtom, så det är knappast otroligt att en kvinna som kommer till akuten efter att ha misshandlats själv utdelade första slaget - att misshandel i många förhållanden är ömsesidig (även om männen orsakar mer skada genom sin större styrka). Därtill kan man förstås fråga sig om en misshandlad kvinna verkligen inte sett några varningssignaler innan som hon borde ha reagerat på genom att lämna mannen?

Men vår tid präglas förstås av ett väldigt svartvitt tänkande där inte bara ena sidan är förövare och den andra offer, utan där offret alltid anses förtjänt av vår fullständiga, odelade sympati liksom förövaren av vårt lika entydiga fördömande. Därför kallar Södersjukhuset trots allt personalen till krismöte för att diskutera "bristerna" i dess kvinnosyn och därför har Expressen idag en ledare som är upprörd över saken trots att man där tydligen har bättre koll än andra på den aktuella studien.

Nationalism och lycka

2011-12-13T14:52:00.001+01:00

I dagens SvD möttes jag till min stora förvåning av notisrubriken: "Nationalister är nöjdare". Det visade sig att en studie med över 40.000 deltagare i 31 länder kommit fram till att "personer som är stolta över sitt land är mer nöjda med sina egna liv än andra".

Det sägs inget om varför det är så, men man får väl anta att de flesta människor faktiskt mår bra av att känna tillhörighet och finna mening i ett större sammanhang. Alla nationalister är dock inte lika nöjda. "De som var stolta över sitt lands lagar, institutioner och den kulturella mångfalden, var överlag mer nöjda än dem som var stolta på grund av landets ursprung, religion och historia."

Eller för att omformulera det: De som identifierar sig med en härskande ideologi är mer nöjda än de som identifierar sig med en tradition vilken av denna ideologi ständigt förtalas och släpas i smutsen. Tänk så insiktsfullt...

Traditionssabotörerna slår till igen

2011-12-12T23:35:00.001+01:00

Häromåret väckte det en hel del uppmärksamhet i media när en kille valdes till lucia på en skola någonstans i Sverige, men skolledningen satte då tack och lov stopp för dumheten. I år återkommer tyvärr frågan om killar ska få vara lucior och på en skola i Lund har rektorn beslutat att den kille som valdes till lucia också ska få vara det. På en annan skånsk skola har man beslutat sig för att ha två lucior; en kille och en tjej. Respekt för traditionen är som bekant inget som står högt i kurs i dagens Sverige...

De som försvarar detta menar att ett demokratiskt fattat beslut måste följas, att tradition alltid är underordnat den principen. Men fullt så enkelt är det nu inte. Till att börja med har eleverna antagligen fått rösta på ett flertal olika kandidater, och även om en kille fått flest röster så är det en klar majoritet som röstat på tjejer. Så hade man hållit en andra valomgång med de två toppkandidaterna hade killen rimligen inte haft en chans. Och vilka är det som röstar på en kille? Några få fjortisfeminister och ett gäng grabbar som tycker det är "en kul grej" får man anta. Personer som egentligen skiter fullständigt i allt vad luciafirande heter och i att de förstör traditionen för dem som faktiskt bryr sig. Den demokratiska legitimiteten är med andra ord högst tveksam.

Men måste luciafirandet verkligen se ut som det alltid gjort, kanske någon nu invänder? Svaret är inte helt enkelt. Å ena sidan är det klart att inget måste fortsätta att se ut som det alltid gjort och att i princip alla traditioner förändras en del över tid. Å andra sidan är på sätt och vis hela poängen med en tradition som luciafirandet att den förblir sig i stort sett lik från år till år, och då särskilt att grundelementen består - ett av vilka är att lucian ska vara en tjej. Förändras det för mycket kan vi lika gärna lägga ner alltihop och ha ett tåg med ljussabelsvingande marsianer istället. Kanske kul för stunden, men utan den speciella skönhet och känsla av sammanhang som den väletablerade traditionen erbjuder en förfinad själ.

Så snälla svenska skolelever, om ni inte bryr er om lucia och andra traditioner, visa då respekt för dem som tycker annorlunda genom att låta dem ha traditionerna ifred! Inte är väl det för mycket begärt?

(edit: En fråga som ställts utanför bloggen är om jag också tycker att en lucia måste vara blond. Ärligt talat föredrar jag lucior med ljus hy och långt blont hår, men det betyder inte att jag har särskilt mycket emot mörkhåriga lucior. Jag kan definitivt acceptera även en svart lucia - förutsatt att hon valts på grund av sina personliga egenskaper och inte i första hand som en symbol för mångkulturen.)

Gingrich hade inte helt fel om palestinierna

2011-12-12T00:48:00.000+01:00

Den republikanska kampen om vem som ska få utmana Obama vid nästa presidentval börjar komma igång på allvar, och i vanlig ordning rapporterar svensk media varje litet övertramp en republikansk kandidat gör sig skyldig till (samtidigt som de så långt som möjligt förtiger demokraternas övertramp). Nu senast var det Newt Gingrich som kallade palestinierna för "ett påhittat folk", vilket vi nog förväntas finna upprörande fördomsfullt och okunnigt.

Men var han verkligen så fel ute? Nej, knappast. Den tidigare historieprofessorn Gingrich har på sätt och vis helt rätt. Innan staten Israel grundades var palestinierna inget eget folk, utan bara en del av det stora arabiska folket med dess delade språk och kultur. De har aldrig haft en egen stat och om de ibland tänkte på sig själva som just "palestinier" var det på samma sätt som en svensk ibland också ser sig som "östgöte" eller "upplänning". Därför har han på sätt och vis också rätt i att de "haft möjlighet att flytta till många olika platser". Det var trots allt många judar som kände sig tvungna att lämna sina hem runt om i arabvärlden när Israel grundades, och en stor del av palestinierna kunde då ha flyttat i motsatt riktning. Att så inte skedde berodde åtminstone delvis på att vissa arabledare såg den politiska potentialen i stora flyktingläger.

Helt fel ute är han väl inte heller när han kallar palestinierna som folk "terrorister". De röstade trots allt fram terroristorganisationen Hamas till en stabil seger i senaste riktiga valet och det direkta stödet för terrorism är stort bland dem. Men särskilt konstruktivt är det förstås inte att sätta en kollektiv terroriststämpel på ett helt folk, och som jag skrivit om tidigare är det trots allt rimligt att se palestinierna som ett folk - efter mer än ett halvt sekels delade erfarenheter.

Och ska man vara politiskt korrekt är förstås alla folk bara påhittade...

Lästips

2011-12-11T23:56:00.000+01:00

# Svenskchilenaren Mauricio Rojas ger i dagens SvD en välbehövlig liten historielektion. Detta genom att visa hur general Pinochet inte alls grep makten från något demokratiskt föredöme, vilket jag fick lära mig i skolan, utan hur hans kupp i själva verket var ett direkt svar på den marxist-leninistiska Allende-regimens våldsförhärligande och ett samhälle i sönderfall. Samtidigt varnar Rojas för att Chile på nytt är på väg mot en situation där vänsterns demokratiska fernissa håller på att krackelera.

Läs mer här!

(Det är ju inte utan att man får lust att komplettera med en liten Pinochet-hyllning...:-)

# Aftonbladet av alla tidningar har uppmärksammat det faktum att medan Nobelkommittén vägrar bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelmiddagen så bjuder man gladeligen in representanter för några av jordens värsta förtryckarregimer. Vi snackar Eritrea, Sudan, Nordkorea, Saudiarabien, m.fl. Mångkulturkritik är uppenbarligen värre än diktatur och massmord på regimmotståndare...

Läs mer här!

# I en insändare på Avpixlat ges ett utmärkt exempel på hur etablissemangsmedia förvränger verkligheten när det gäller invandringens konsekvenser. Den utgår från en kolumn i Aftonbladet av Oisín Cantwell, där denne med anledning av gruppvåldtäkten på en flyktingförläggning i Mariannelund anklagar "rasisterna" för att missbruka statistik - men samtidigt själv gör det.

Läs mer här!

Det kan väl förresten vara värt att påpeka att jag själv framförallt reagerade på en helt annan sak i Cantwells text, nämligen då han skriver: "Några av de skarpsinnigaste tänkarna bortsåg från att det var i Aftonbladet de läst om den misstänkta gruppvåldtäkten då de förutspådde att 'gammelmedia' inte skulle våga skriva om brottsutredningen." För även om Aftonbladet verkligen skrev om saken så tycktes man göra sitt bästa för att blanda bort korten. Inget nämndes om de misstänktas nationalitet och istället för att skriva om en våldtäkt på en flyktingförläggning skrev man att den skett i "Migrationsverkets lokaler". Något som åtminstone jag spontant uppfattar som syftande på lokaler där Migrationsverkets personal jobbar. SVT skriver som jämförelse att gruppvåldtäkten skedde på "Migrationsverkets boende för asylsökande".

# Från Storbritannien rapporteras om ett gäng somaliska tjejer som överföll en engelsk tjej, slog ner henne och sparkade henne i huvudet medan de skrek "kill the white slag" (=döda den vita slampan) - och slapp undan med villkorlig dom. Detta sedan de försvarat sig med att de hade druckit alkohol, vilket de som muslimer inte är vana vid. Undrar om ett gäng vita tjejer som druckit alkohol för första gången och på samma sätt misshandlat en somalisk tjej medan de hävt ur sig rasistiska tillmälen hade kommit undan lika lindrigt? Eller nej förresten, det behöver vi nog inte undra över...

Läs mer här!

Söndagsmusik

2011-12-11T21:52:00.001+01:00

Faun - "Egil saga":

Idioti på export

2011-12-11T00:17:00.001+01:00

När Sverige införde sin sexköpslag tog jag för givet att denna idiotiska lag aldrig skulle få några motsvarigheter utanför landets gränser. Tyvärr hade jag fel. Först antog Norge en liknande lag och nu verkar det som att också Frankrike ska införa en lag mot prostitution efter svensk modell, med stöd av såväl konservativa som socialister.

I mina ögon är denna lag ungefär så fel som någonting överhuvudtaget kan bli.

Till att börja med handlar det om mänsklig värdighet. Om att vuxna människor bör få bestämma över sina egna kroppar. För får vi inte göra det, då är vi inte mycket bättre än slavar. Och så länge det som debatteras är abort och inte prostitution, då är en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp förstås något ingen kan ifrågasätta utan att stämplas som reaktionär mörkerkraft...

Men här invänder nu lagens försvarare att ingen kvinna någonsin skulle prostituera sig av fri vilja. Vilket tyder på att dessa människor håller sig med en intressant definition av "fri vilja", för av allt att döma finns det faktiskt tusentals och åter tusentals kvinnor runt om i världen vilka prostituerar sig utan att någon hotar dem med pistol och utan att det är deras enda sätt att få mat på bordet eller heroin i blodomloppet. Må sedan vara att det inte är deras drömjobb, men det finns många yrken i vår värld som knappast är någons drömjobb utan att vi utifrån det förbjuder dem.

Fast är det inte så att nästan alla prostituerade blivit utsatta för sexuella övergrepp innan de hamnade i prostitutionen? Jo, enligt vissa undersökningar är det så. Även om dessa har rätt så följer dock inte automatiskt att vi därför bör underkänna de berörda kvinnornas val. Särskilt inte som sambandet är öppet för tolkningar. Antiprostitutionslobbyn tycks mena att det fungerar så att övergreppen fråntar kvinnorna känslan av sexuellt värde, varför de ställer upp på sådant som de egentligen inte vill göra. Fast kanske handlar det snarare om att övergreppen tar ifrån kvinnorna rosaskimrande illusioner och får dem att se mer nyktert på sexualiteten? I vilket fall tycks det överhuvudtaget vara så att framförallt människor som på något sätt blivit illa åtgångna här i livet söker sig till yrken och situationer som går utanför det "normala". I en intervju i Film & TV 4/05 säger filmskaparen Björn Runge: ”Jag tror att många av oss som sysslar med exponerande yrken bär på en defekt. Ett handikapp. Ett lyte om man så vill. Som jag inte är stolt över. De värsta sysslar ju med dokusåpor eller utvik. De med integritet skriver poesi eller gör svåra filmer. Men defekten är densamma."

Sedan finns också frågan om prostitution i sig är psykiskt skadligt. Det är återigen något vi bara kan spekulera kring. Eller rättare sagt, vi kan spekulera kring det i fråga om kvinnor. Att män i allmänhet skulle kunna ta skada av att prostituera sig är förstås en löjeväckande idé. Men med tanke på den enorma känslighet många kvinnor uppenbarligen hyser på det sexuella området är det kanske inte helt omöjligt att denna känslighet har en biologisk grund och att det därför är skadligt att gå emot den? Innan vi har bevis för detta kan det hur som helst knappast ligga till grund för lagstiftning.

Vi måste här nu konstatera att omsorgen om de prostituerade är ett i bästa fall tveksamt skäl för vår sexköpslag, eller för någon som helst lagstiftning mot prostitution. Denna må vara helvetet på jorden för vissa, men vi kan inte därför utesluta att den erbjuder ett fullt acceptabelt liv åt andra. Fördelarna är trots allt mer uppenbara än nackdelarna: Man kan tjäna väldigt stora pengar med relativt liten arbetsinsats och med stor egen kontroll över arbetstiden. För vissa är prostitution den enda realistiska möjligheten att få ihop pengar nog för att förverkliga sina drömmar. I ett land som tillåter bordeller kan arbetet dessutom ske med en hög grad av trygghet. De som lider av att vara prostituerade (men för vilka prostitution oftast är ett symptom snarare än huvudproblemet) kan självklart hjälpas lika bra eller rent av bättre utan lagstiftning.

Men så finns förstås feministernas favoritargument: ”Själva existensen av prostitution utgör ett slags offentligt erkännande av att män som grupp har rätt till kvinnors sexualitet.” Grunden i detta argument är alltså att de prostituerade kvinnorna ses som representanter för hela kvinnosläktet. Problemet med det är att så knappast är fallet. Snarare tvärtom faktiskt. De prostituerade har alltid fungerat som den goda, välartade kvinnlighetens "andra". Några man i uppfostrande syfte kunnat peka på och säga: "Titta på de där, de är allt det som en bra kvinna inte är. Agera aldrig så att du kan förväxlas med dem!" De har med andra ord varit en inte oväsentlig del av samhällets undertryckande av den kvinnliga sexualiteten. Och till detta kommer förstås att långt ifrån all prostitution handlar om en man som betalar en kvinna för sexuella tjänster, varför detta argument omöjligt kan motivera förbud mot prostitution i allmänhet.

Slutligen kan man argumentera mot prostitution med utgångspunkten att "sex är något av det finaste vi människor har, det är inget man kan köpa och sälja". Och visst, vissa saker bör inte vara föremål för kommers. Men ärligt talat, hur många samlag handlar egentligen om fin ömsesidig närhet? Handlar inte minst lika många om att bara få utlopp för en drift eller om att vara snäll mot någon i hopp om utbyte i en eller annan form? - Det är svårt att här undgå intrycket att många motsätter sig prostitution i hopp om att försvara en bild av sexualiteten som aldrig haft särskilt mycket med verkligheten att göra.

När det sedan gäller just den svenska sexköpslagen som bara straffar köparen är ett extra problem med denna att den har en mycket tveksam syn på vad som är klandervärt och på vem som kan ses som offer. Sexköparen, till skillnad mot inbrottstjuven eller våldtäktsmannen, gör ju ingen annan människa något mot den människans uttryckta vilja. Allt de gör är i många fall att säga ja till ett erbjudande från en vuxen, myndig människa. Det vill säga, de är inte ens den aktiva parten när affären görs. Jag tror inte bara det är i mina ögon som ondskan i detta lyser med sin frånvaro. Och om många prostituerade är trasiga, olyckliga människor så tror jag nog detsamma gäller om många av deras klienter. Där finns handikappade, fula och asociala som helt enkelt inte ser någon annan möjlighet att få uppleva det som för gemene man är en naturlig och högt värderad del av tillvaron. Där finns de som bär på hemliga fetischistiska böjelser de inte ens vågar tala om med sina hustrur. Där finns sexmissbrukare som är slavar under ett osunt beroende.

Lägg till detta frågan om inte polisen har viktigare saker att göra. Istället för att prioritera sexköpare kunde man till exempel övergå från att skratta inbrottsoffer rätt upp i ansiktet till att faktiskt lösa ett eller annat inbrott...

Som en bonus kan ni här läsa vad Martha Nussbaum, en av vår tids främsta kvinnliga filosofer har att säga om prostitution. Hon skriver med anledning av att en politiker fått sin karriär förstörd efter att ha gått till en prostituerad, och hon skräder verkligen inte orden: "If he broke any laws, these are laws that never should have existed and that have been repudiated by sensible nations."

Och här kan ni läsa om hur en slags prostitution förekommer inte bara bland människor utan även bland schimpanser.

Vad tusan, vi kör lite Doug Stanhope också:

Jokes.com

Doug Stanhope - Prostitution

comedians.comedycentral.com

Jokes

Joke of the Day

Funny Jokes

Något om Tranströmer

2011-12-10T21:00:00.002+01:00

När det tillkännagavs att Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur var det ännu en författare som jag aldrig läst (enstaka dikter undantaget), men det var i alla fall en författare jag hade i bokhyllan. Häromåret köpte jag samlingsvolymen Dikter: Från "17 dikter" till "för levande och döda" på en biblioteksutförsäljning för en spottstyver. Så nu blev det alltså läge att plocka fram och läsa.

Ärligt talat hittar jag på 200 sidor inte en enda dikt som för mig känns riktigt fulländad. Det är för mycket av metaforer staplade på metaforer, och en del av dem framstår som lite väl tillgjorda. Men i enstaka formuleringar glänser det till, eller vad sägs om följande:

"Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs.
Den mindre båten sätts ut från den större båten.
Man är ensam på vattnet.
Samhällets mörka skrov driver allt längre bort."

Jag tycker i alla fall att det är en alldeles utmärkt bild för sömn och dröm. Liksom alla riktigt bra metaforer är den lättbegriplig utan att vara omedelbart uttömd, samtidigt som den förmår tala till känslorna.

Denna bild av livets bräcklighet tilltalar mig också:

"Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter / översvämmas jag"

Men, som sagt, på det hela taget tycker jag inte det är särskilt bra. Å andra sidan har jag inte på allvar uppskattat någon av de Nobelpristagare jag läst som fått priset sedan den västindiske poeten Derek Walcott fick det 1992... (Han fick det, intressant nog, för ”en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang”. Men han kommer från en naturligt mångkulturell del av världen, så jag håller inte den saken emot honom.)

bokrecension: SÄG IFRÅN!

2011-12-09T00:35:00.003+01:00

Säg ifrån!, av Stéphane Hessel
(Louise Lindfors Förlag, 2011)

Av någon anledning brukar vänsterns politiska böcker vara betydligt tjockare än högerns, men här har vi undantaget som bekräftar regeln. Den franske före detta motståndsmannen och diplomaten Hessels pamflett är bara på ungefär 20 sidor, men den har sålt i några miljoner exemplar runt om i Europa. Så är man vänster är detta uppenbarligen 2011 års mest obligatoriska läsning.

Varför? Det vete tusan... Innehållet är väldigt lätt att sammanfatta: Världen är orättvis. Indignation är bra. Själv är jag mest indignerad över palestiniernas situation. Det hela kryddat med lite klyschig vänsterretorik om "marknadernas ekonomiska diktatur som [...] hotar fred och demokrati" och dylikt. Mycket mer än så är det faktiskt inte.

Jag misstänker att de som finner pamfletten inspirerande gör det mer på grund av vetskapen om att en man på över nittio år har skrivit den än på grund av något som faktiskt står där. Dessutom tror jag inte riktigt på indignation som ett egenvärde. Det är en föreställning som får mig att tänka på något Jackie Leven sjunger i en av sina sånger:

”It took me fifty long years just to work out

that because I was angry didn’t mean I was right”

Den svenska utgåvan innehåller förutom Hessels egen skrift även en handfull texter av olika svenska vänsterprofiler och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (vilken Hessel var inblandad i tillkomsten av). Den finns antagligen på ett bibliotek nära dig, men kan i annat fall köpas på Adlibris.

Varför en polis inte bör ha huvudduk

2011-12-06T15:53:00.000+01:00

Jag har redan nämnt att Sverige fått sin första polishögskoleelev med huvudduk, men jag känner att ytterligare några ord borde sägas om saken. För många tycks det ju bara vara en fråga om religionsfrihet, och när tjejen intervjuas i Expressen ställs inga jobbiga frågor vare sig till henne eller de ansvariga på Polishögskolan.

Problemet som jag ser det är att huvudduken bär på ett symboliskt bagage oförenligt med myndighetsutövning i en modern europeisk stat. Huruvida den är ett uttryck för kvinnoförtryck eller inte kan förvisso diskuteras, men ingen borde kunna förneka att den symboliserar en uppdelning mellan män och kvinnor som går stick i stäv med vårt samhälles grundläggande värderingar. Till vilket kommer att den också symboliserar en underkastelse under religionen före samhället.

Nu kan man i linje med filosofen Kant förstås utgå ifrån att människor i sin yrkesutövning klarar av att lägga åt sidan sina personliga övertygelser och att därför ingen bör uteslutas från offentliga jobb på grund av sina politiska eller religiösa åsikter. Och faktum är att jag i stort sett håller med om den saken. Men i detta fall sitter ju övertygelserna fullt synliga utanpå huvudet... Andra människor kan inte undgå dem, och därmed är frågan om det i praktiken går att se en polis med huvudduk som en neutral upprätthållare av lag och ordning.

Låt oss tala allvar om N-ordet

2011-12-04T22:42:00.000+01:00

En Sverigedemokratisk lokalpolitiker i Älmhult skrev på Facebook att hon inte tycker att ordet "neger" är rasistiskt, och plötsligt blev hon en riksnyhet i Expressen. Vilket följts av debattinlägg på Newsmill, där Mariam Osman Sherifay från Centrum Mot Rasism (mest kända som upphov till den skrattretande Nogger Black-affären) fastslår att inga andra än värsta sortens rasister använder ordet och en avhoppad sverigedemokrat vid namn Camilla Rågfors skriver mer sansat om att vi av omtanke bör sluta använda det.

Det är dock lätt konstaterat att "neger" objektivt sett inte alls är något skällsord, utan att ordet i själva verket är beskrivande. "Neger" betyder helt enkelt svart (av latinets niger) och har historiskt sett fungerat just som beskrivande ord, inte som skällsord. (För den som vill ha ett genuint skällsord som anspelar på mörk hudfärg finns ju t.ex. "nigger" och "svartskalle".) Att de flesta svarta afrikaner vänder sig mot ordet beror alltså inte på någon inneboende egenskap hos detta. Nej, orsaken till att de vill utrota det ur vokabulären tycks iställt vara den att de förknippar det med en historisk börda av kolonialism, slaveri och en i allmänhet förringande syn på dem. Men logiken här är milt uttryckt inte direkt glasklar. Det är trots allt ingen vid sina sinnens fulla bruk som kan påstå att dessa saker drabbade de svarta afrikanerna för att någon kom på att ge dem som grupp namn efter deras hudfärg. Ser man närmare på andra grupper som historiskt varit diskriminerade, förtryckta och ringaktade är det dessutom tveksamt om de svarta afrikanerna kan sägas dela sin strävan med dessa. Romerna för förvisso en liknande kamp för att slippa bli kallade zigenare och samerna för att slippa bli kallade lappar, men där handlar det mest om att de vill att folk ska använda de uråldriga namn de själva använder om sin etniska grupp - vilket väl är rimligt. Svarta afrikaner däremot har inget sådant namn för sig själva som blivit åsidosatt av historien. Amerikas urinvånares kamp för att slippa bli kallade indianer är å sin sida motiverad av att "indianer" syftar på en historisk missuppfattning, det vill säga är sakligt fel. Två andra genom historien ofta orätt behandlade grupper, den i särklass största och den i särklass mest illa behandlade, reser dock inte några krav på att få bära nya namn. Jag syftar givetvis på kvinnorna och judarna.

Trots avsaknaden av en tydlig logisk grund för att avskaffa användandet av ordet "neger" är det förstås ändå ett faktum att många svarta afrikaner tar illa vid sig av ordet. Därför undviker jag personligen att använda det, men detta samtidigt som jag kan se en poäng i att göra motstånd mot den politiska korrekthetens krav. För ska vi utan vidare acceptera olika gruppers irrationella krav på att inte säga eller göra det ena eller det andra för att inte såra dem, då har vi snart skapat ett samhälle präglat av överkänslighet, kunskapsförakt och allmän förvirring. Ja, vi är förstås redan nästan där...

Till saken hör också att folk som ännu använder ordet "neger" vanligen inte gör det av illvilja utan av gammal vana, vad Osman Sherifay än tror. Att då indirekt, utifrån minst sagt tveksam logik, stämpla dem som rasister på grund av detta, det är faktiskt inget mindre än en kränkning. Vi lever trots allt i ett samhälle där rasism ses som det högsta onda och en rasist-stämpel i många kretsar är det mest stigmatiserande man kan råka ut för. Och här har vi väl även förklaringen till att förbudet mot ordet negerboll väcker så heta känslor. Att koppla ett enkelt litet bakverk som de flesta svenskar förknippar med ljusa barndomsminnen till rasism, det är såklart svårsmält för alla utom de allra mest pk-indoktrinerade.

Tillägg 1: En gång i tiden hade jag en afrikansk arbetskamrat. Han berättade att han alltid brukade beställa en "negerboll" då han var på café, bara för att personalens förvirrade miner när han gjorde det var så underhållande...

Tillägg 2: Varför känns ordet "negress" mycket mer okej än ordet "neger", ja rent av ganska positivt laddat? (Okej, du kanske inte tycker så, men jag vet att jag inte är ensam om den uppfattningen.)

Tillägg 3: De som oroar sig över att ordet "neger" förmedlar en negativ bild av svarta afrikaner borde kanske oroa sig lite mer över vilken bild som ges av en genomsnittlig hip hop-video? Oroa sig över unga, svarta män som tycker det är coolt med nedhasade byxor (eftersom fångar i avsaknad av bälten bär sina byxor så) och rappar om hur de lever för bling bling och "bitches" med feta rövar...

Lästips

2011-12-04T21:55:00.001+01:00

# Först lite uppföljningar till sådant jag tidigare skrivit om.

I SvD Kultur får Fabian Kastner nu svar på tal angående Lovecraft från landets främste Lovecraft-kännare; litteraturvetaren Mattias Fyhr. Denne går kanske lite för långt i sin strävan att försvara den store skräckförfattaren från rasism-anklagelser, men ger i alla fall en betydligt mer nyanserad bild än vad Kastner gjorde.(Jag skrev om saken här.)

Och angående Anders Behring Breivik och hans diagnos så meddelas nu att de norska psykiatrikerna låtit honom genomföra ett test "vilket visade att [han är] ur stånd att klara sig själv på i stort sett alla områden. Han skulle till exempel aldrig kunna sköta ett jobb och har mycket svårt att skaffa sig vänner." Men trots det lyckades han alltså planera och genomföra det största terrordådet i Nordens historia... Så mitt ifrågasättande av diagnosen framstår nu som än mer motiverat.

# En vid det här laget lite gammal men ändå aktuell och läsvärd artikel står Johan Hakelius för i Affärsvärlden. Han skriver där om en av de svenskar som står inför rätta i Etiopien, Martin Schibbye. Det har nämligen visat sig att vi här har att göra med en äkta vänsterextremist. Fram till för några år sedan var han redaktör för Revolutionär Kommunistisk Ungdoms tidning Rebell, vilken bland annat hyllat Nordkorea och förnekat Stalins massmord, och i våras var han stolt mottagare av den gamle Pol Pot-kramaren Jan Myrdals Robespierre-pris.

Hakelius skriver: "Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att 'folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg'. Det är förstås en ironi att samme Schibbye nu sitter fängslad i ett land som valt en väldigt egen väg och där premiärministern sedan 1995 heter Meles Zenawi, grundare av det Albanieninspirerade Marxist-Leninistiska Tigrayförbundet, MLLT. Det kanske är gudomlig rättvisa". Fast sedan fastslår han ändå att det verkligen är rätt att försöka få Schibbye fri. Men vetskapen om hans politiska övertygelse ställer definitivt vissa frågor. Drevs han verkligen av objektivt sanningssökande, eller var hans och kollegans enda syfte att försöka smutskasta högermannen Carl Bildt för dennes samröre med Lundin Oil? Och är det verkligen osannolikt att en revolutionsromantiker av denna sort skulle ha låtit sig bli mer involverad i Ogaden-gerillans kamp än vad som är lämpligt för en journalist?

# Den utmärkte bloggaren Solguru har lyckats gräva fram ett högintressant gammalt dokument, skrivet av en sioux-indian på 1820-talet. I detta går den vise indianen tillrätta med "den giftiga föreställningen om en tidigare etniskt homogen kontinent", anklagar andra indianer för att inte se de socioekonomiska faktorerna bakom de vitas våld och presenterar sin vision om "en framtid präglad av öppen indianskhet, och ett land där var och en tillåtits bli indian"...

# Senaste nytt från vårt samhälles strävan mot det "mångkulturella" paradiset är bland annat att polisen fick ingripa på ett flyktingboende i Eskilstuna när några av de boende tog migrationsverkets personal som gisslan och att man i den till stora delar redan islamiserade staden Malmö förra månaden hade i genomsnitt tre personrån om dagen (tre som blev anmälda till polisen alltså...). Så visst är det så att invandringen skapar jobb - för poliser.

Och på tal om polis och invandrare så har nu Sverige fått sin första slöjbärande poliselev. En kristen svensk som hyser samma syn på förhållandet mellan könen som slöjan symboliserar hade förvisso aldrig tillåtits på utbildningen, men klart vi kan göra ett undantag från våra vanliga värderingar om det bara främjar mångkulturen...

Samtidigt låter Socialdemokrater För Tro Och Solidaritet:s tidskrift Tro & politik den brittiska konvertiten och terroristkramaren Yvonne Ridley uttala sig som expert på terrorism. Helt i linje med organisationens uppenbara målsättning att inte dra sig för något när det kommer till att hålla sig väl med muslimska grupper.

I London har en kristen invandrarkvinna fått sparken från sitt jobb på Heathrow efter att ha satt sig upp mot muslimska kollegor som bland annat spred religiösa skrifter på arbetsplatsen och hånade de kristna där. Hon berättar: "They said that 9/11 served the Americans right and that they hated the West, but that they had come here because they want to convert people to Islam. [---] They say that Jesus is s***** [shitty] and bullied a Christian friend of mine so much for wearing her crosses that she came to me crying." På samma flygplats har en judisk affärsman tröttnat på de ständiga trakasserierna från muslimsk säkerhetspersonal.

Söndagsmusik

2011-12-04T19:53:00.000+01:00

Primordial - "Empire falls"

Irländska Primordial gör riktigt maffig metal med lite dragning åt neofolk. Just den här låten kommer från albumet To the nameless dead från 2007, vilket har "nationhood" som ett återkommande tema. Gillar ni den rekommenderar jag starkt att ni även lyssnar på "No grave deep enough" och "Lain with the wolf" från albumet Redemption at the puritan's hand som kom tidigare i år.

Mångkulturkritiker och demokratiska spelregler

2011-12-03T20:15:00.000+01:00

Den senaste veckan har etablissemangspartierna eniga ställt sig bakom två förslag vars främsta effekt är att minska Sverigedemokraterna ekonomiska styrka. Vad jag närmare bestämt syftar på är förslagen om att alla partier enligt lag ska tvingas offentliggöra sina bidragsgivare och att inga partibidrag längre ska utgå för tomma stolar i kommuner och landsting. Det förra slår mot SD genom att folk har så oerhört mycket att förlora på att förknippas med partiet att de mycket väl kan tänkas avstå från att ge bidrag om de därigenom hamnar på en offentlig lista. Erfarenheten visar ju att de risker allt från arbetslöshet till misshandel, vilket inte några andra riksdagspartiers anhängare gör.

Man behöver knappast bära foliehatt för att misstänka att den främsta effekten här även kan vara det huvudsakliga skälet - åtminstone för vissa. Förutom Moderaterna har förvisso samtliga etablissemangspartierna redan tidigare tagit ställning för lagstiftning kring offentliggörande av alla bidrag, men att Moderaterna plötsligt svängde i en situation där vi inte haft någon nämnvärd offentlig debatt om saken motiverar givetvis en undran över deras bevekelsegrunder. Här kan man dock se ett legitimt motiv i det hela, eftersom ingen vill att till exempel storföretag ska kunna köpa sig till fördelar genom stora bidrag - varför nu även SD öppnar för någon slags lagstiftning på området. När det gäller förslaget att sluta ge partibidrag för tomma stolar i politiska församlingar är det desto svårare att se något legitimt motiv. Dessa bidrag är trots allt inte någon form av lön för utfört arbete, utan i första hand finns de till för att partierna ska kunna vara ekonomiskt oberoende. Då borde möjligheten att besätta alla vunna mandat vara av mindre vikt.

Tyvärr ingår dessa för SD:s ekonomi skadliga förslag i ett större mönster. Ett mönster där ändringar av demokratins spelregler ses som ett fullt legitimt sätt att försvåra tillvaron för mångkulturkritiska partier. Något som kanske varit allra tydligast i EU-parlamentet, där man inte ens brytt sig om att göra någon hemlighet av manipulationerna. På den av de flesta svenska fackförbunden gemensamt drivna sajten Europaportalen informeras läsaren rakt på sak: "För att få bilda en politisk grupp i Europaparlamentet måste flera krav uppfyllas. I gruppen ska det ingå minst 25 ledamöter från åtminstone en fjärdedel av länderna. [---] Reglerna skärptes vid EU-valet 2009 för att förhindra att högerextrema politiker skulle kunna bilda en grupp, tidigare krävdes endast 20 politiker från en femtedel av länderna." [Min kursivering.] Och när fransmannen Le Pen samma år var äldst i EU-parlamentet och enligt reglerna därför skulle få hålla i dess öppningsceremoni, då skyndade man sig att ändra även den regeln så att istället en annan fick uppdraget. När Jörg Haiders parti FPÖ tog plats i den österrikiska regeringen 1999 inledde EU en diplomatisk bojkott mot landet - ivrigast påhejad av precis samma personer som i andra sammanhang klagar över att det terroriststämplade Hamas valseger i Palestina inte respekterats... I Belgien blev partiet Vlaams Blok allvarligt stukat i domstol efter att de andra partierna genomdrivit lagändringar som tycktes tillkomna just i detta syfte, varpå man inte fann någon annan råd än att lägga ner partiet för att istället låta det återuppstå som Vlaams Belang. Här i Sverige verkar det efter förra årets val ha varit väldigt nära att SD gått miste om sina platser i riksdagens viktiga utskott genom en ändring av antalet ledamöter, men det visade sig i slutänden finnas tillräckligt många äkta demokrater i de andra riksdagspartierna för att det hela skulle falla.

En barnbok om riskerna med massinvandring

2011-12-03T17:03:00.001+01:00

För en tid sedan hittade jag på biblioteket en engelskspråkig bilderbok som av misstag hamnat utanför barnavdelningen. Den visade sig vara extremt intressant. I allegorins form berättar den nämligen en historia om riskerna med massinvandring, om hur ett litet folk kan få sin kultur slagen i spillror när allt fler främmande personer (i detta fall kaniner) väller in i dess land.

"At first we didn't know what to think. They looked a bit like us. There weren't many of them. Some where friendly. But our old people warned us: Be careful. They don't understand the right ways. They only know their own country. - More rabbits came..."

" The rabbits spread across the country. No mountain could stop them, no desert, no river. Still more of them came."

"Rabbits, rabbits, rabbits. Millions and millions of rabbits. Everywhere we look there are rabbits."

Boken avslutas med ett förtvivlat vädjande: "Who will save us from the rabbits?"

Och nu undrar förstås de politiskt korrekta bland mina läsare hur en barnbok med ett sådant innehåll lyckats smussla in sig på ett svenskt bibliotek. Och vilka är det förresten som gett ut den? Något förlag knutet till brittiska BNP eller till amerikanska Aryan Nation?

Faktum är att bakom boken står två av vår tids mest lästa och hyllade skapare av barn- och ungdomsböcker. Texten är skriven av John Marsden, mest känd för nyligen filmatiserade Tomorrow, when the war began och mannen bakom de fantastiska illustrationerna är den nyligen med Alma-priset belönade Shaun Tan. Båda två är australiensare...

Så nej, det handlar inte om situationen i dagens Europa, utan om den vita migrationen till Australien. Men vem kan undgå att se likheterna? Och vem kan undgå att se inkonsekvensen i fråga om vad som kan sägas om historisk europeisk migration respektive nutida icke-europeisk? (Den förra går det uppenbarligen bra att se som alltigenom destruktiv - ingen kulturberikning där inte. Den senare tillåts du inte se några som helst allvarliga problem med.)

Helvetesvision i Expo

2011-11-30T16:06:00.001+01:00

Den "antirasistiska" tidskriften Expo har gått igenom Sverigedemokraternas lokalpolitik runt om i Sverige för att ta reda på hur den sverigedemokratiska idealkommunen skulle se ut. Med tanke på tidskriftens vitglödgade SD-hat måste man anta att detta för dem motsvarar helvetet på jorden. Så hur hemskt kan det bli?

"I Sverigedemokraternas mönsterkommun har mångfaldsplanerna slängts i papperskorgen, det finns ingen med extrema religiösa åsikter, burka och niqab är förbjudna att bära offentligt, kosher- och halalslaktat kött är borttaget från affärernas diskar som istället dignar av lokalt producerad svensk husmanskost."

"I Sverigedemokraternas mönsterkommun präglas samhället nämligen av det lokala och svenska kulturarvet. Den nationella identiteten manifesteras så ofta som möjligt på så många platser som möjligt. Svenska flaggor och vimplar vajar i vinden, kommunfullmäktiges möten, där den svenska fanan hänger bakom presidiet inleds och avslutas med nationalsången.

Tack vare kommunens kulturarvsfond har den lokala hembygdsföreningen fått ett uppsving. På fritiden träffas kommunens invånare inte bara i det vitala föreningslivet även undervisningen i folkmusik och folkdans är en viktig träffpunkt. Även barnen får chansen att komma i kontakt med sitt kulturarv. På danslektionerna i skolan är gammeldansen ett stående inslag.

På Nationaldagen är det fest. Kommunen ser som sitt ansvar att göra dagen till folkfest. Kommunens pensionärer och det äldreboende som utmärkt sig prisas för sina insatser och firandet präglas av folklighet där alla känner sig välkomna."

"Yttrandefriheten och demokratin är honnörsord i Sverigedemokraternas mönsterkommun. Avtalet med Migrationsverket sades upp efter att invånarna fått säga sitt i en folkomröstning. För de små partier som väljs in i kommunen är alla dörrar öppna. Man erbjuds insyn i alla nämnder och styrelser och valkretsarna har ritats om för att inte de små partierna ska missgynnas. Att vara politiker i Sverigedemokraternas mönsterkommun är ett hedersuppdrag. Man ska stå nära folket och folket ska känna att deras röster räknas. Politiker möter medborgarna på olika former av träffar och frågestunder, och kommunfullmäktiges möten sänds via radio och webb-tv. En länk mellan folket och politiken är borgmästaren som spelar en viktig roll i marknadsföringen av kommunen. Med sin käpp, halskedja, stadens nycklar och värja kan han värdigt representera kommunen i dess möten med vänner från den israeliska vänorten."

"Skolan har en viktig funktion. Där formas morgondagens medborgare. Barnen och ungdomarna ska inte bara ges kunskap. Skolans uppgift är också förmedla en förståelse för det svenska kulturarvet, våra gemensamma normer och värderingar. Skolan ska stärka elevernas förståelse för demokratin och den judeo-kristna värdegrunden. Men undervisningen i gammeldans är långt ifrån den enda punkten på schemat som ska stärka sammanhållningen. I Sverigedemokraternas mönsterkommun får barnen lära sig att utveckla lokala dialekter, seder och bruk. De invandrare som vill ha hemspråksundervisning får bekosta den själva. När terminen är slut firas skolavslutningen med psalmsång i kommunens välbesökta kyrka.

Det är en skola med ordning och reda. Eleverna får betyg i ordning och uppförande från första klass och får genomgå frivilliga drogtester. Om någon skolkar skickar skolan sms till föräldrarna. De som inte kan sköta sig hamnar i kommunens jourskolor. Men risken att det ska behövas är liten. Efter att ha befriat kommunen från mångkulturen känner sig eleverna betydligt tryggare och lugna. De får dessutom extra stöd av klassmorfarsystemet. Ett system där kommunens äldre fungerar som extraresurs åt de flitiga eleverna."

Ja, tänk bara så hemskt! Finns det verkligen inga gränser för sverigedemokraternas ondska?

(Ärligt talat: Det man förväntas bli upprörd över i denna text är uppenbarligen i första hand avsaknaden av härlig mångkultur i form av burkor och halalslaktat kött. Men man förväntas också bli upprörd över avskaffandet av genuspedagogik, strypta bidrag till (vänster)politisk "konst" och förbud mot våldsförhärligande vänstersymboler. Och ja, Expo kommer tydligen inte längre att få sprida sin svartvita hatpropaganda till skolbarnen...)

En bekväm förklaring

2011-11-29T18:38:00.000+01:00

Två norska psykiatriker har kommit fram till att Anders Behring Breivik lider av paranoid schizofreni och följaktligen inte kan anses som tillräknelig. Att de har rätt i sin bedömning framstår inte som helt osannolikt med tanke på en del som framkommit i fallet, men samtidigt är diagnosen lite väl mycket den av etablissemanget önskade för att jag utan vidare ska kunna acceptera den.

Stämplas Breivik som sinnessjuk minskar ju risken att folk ska ta hans manifest på allvar, ens där det helt klart ger en korrekt verklighetsbeskrivning, och hans potential som martyr minimeras. Detta samtidigt som alla vi andra som också varnar för en islamisering av Europa nu lär få finna oss i att inte bara stämplas som rasister och lögnare, utan även att misstänkliggöras för att vara patologiskt paranoida.

Nu vill jag dock inte påstå att någon har gett de båda psykiatrikerna i uppdrag att komma fram till just paranoid schizofreni-diagnosen, men helt omöjligt är det ju inte att de i viss mån låtit sig styras i sin bedömning av personliga övertygelser och en klar bild av vad som vore det mest önskvärda för etablissemanget. En oförmåga att förstå nationalistiskt och konservativt tänkande kan förstås också ha spelat in, eftersom en sådan oförmåga är något som uppmuntras i vårt samhälle (betänk hur vi förväntas tro att invandringsmotstånd omöjligt kan bottna i annat än rasism!).

Intressant är sedan att man tycks ha varit väldigt måna om att få ut rapporten till media trots att normalt förfarande hade varit att vänta tills en rättsmedicinsk kommission granskat den. Åklagaren själv konstaterar att "det hade kunnat vara logiskt att vi hade väntat med att offentliggöra rapporten", men menar att allmänintresset kräver att folk får denna information. Efter nästan ett halvår skulle folk alltså inte kunna vänta i ytterligare några få veckor på den slutgiltiga rapporten... Är man möjligen rädda för att den ska innebära en annan bedömning som tvingar oss att ta Breivik på allvar? Då vill man givetvis utnyttja den möjlighet man ändå har att åtminstone utså tvivel om dennes mentala hälsa.

Till sist några ord om det som framförallt får Breivik att framstå som psykiskt instabil: hans påståenden om att vara medlem i en slags modern tempelriddarorden, vilken av allt att döma inte existerar utanför hans fantasi. Jag kan faktiskt se ett par psykiskt friska (eller i alla fall inte psykotiska) skäl för att tala om en sådan även om den inte existerar. Till att börja med skapade han ju härigenom en ökad oro bland människor, vilken drog ut på hans terrordåd till en punkt långt bortom den där han greps. Dessutom är det möjligt att han talat om en fiktiv orden för att därigenom visa på en möjlighet, i hopp om att få efterföljare som faktiskt bildar en sådan. I det perspektivet blir även hans till synes barnsliga uniformsvurm lite mer begriplig.

Om en mammas ansvar

2011-11-28T22:06:00.000+01:00

I dagens SvD finns en artikel som verkligen provocerar mig. Den handlar om "Karin" som under flera år misshandlades av sin tidigare man och om den enligt hennes mening allt för lilla brottsskadeersättning hennes barn har fått för att de tvingades bevittna våldet.

Överhuvudtaget har jag lite svårt för slagna kvinnor. Såg de verkligen inga våldstendenser hos mannen innan de flyttade ihop? Och är det verkligen så jävla svårt att bryta upp från ett destruktivt förhållande? Men, visst, det är deras liv, så bara de inte ber mig om min sympati skiter jag egentligen i deras undanflykter. Problemet här är att "Karin" genom att stanna i flera år hos en misshandlande man dragit plåga inte bara över sig själv, utan också över sina barn. Därigenom är hon som jag ser det precis lika skyldig som mannen till det lidande dessa tvingats utstå.

Det låter kanske hårt i dagens Sverige där vi vant oss vid att i feminismens namn se vuxna, myndiga kvinnor som en slags förväxta barn i ständigt behov av samhällets ledning och beskydd, men jag råkar vara av den åsikten att de precis som vuxna, myndiga män har ett moraliskt ansvar för sina val här i livet. Kalla mig sedan reaktionär om ni vill.

Till saken hör förstås också att när vi tillåter misshandlade mammor att se sig som enbart offer, då ökar risken att de gör just precis det. Det vill säga att de böjer sig för situationen och inte ser till sina barns behov av att komma bort från den. För visst är offerrollen på många sätt bekväm.

Islamismen oroar - och föräras Nobels fredspris

2011-11-28T20:12:00.000+01:00

I Tunisien och Marocko stod islamisterna som segrare i de nyligen hållna valen och få tror annat än att de kommer att segra även i det egyptiska parlamentsval som inleds idag. När Bitte Hammargren i SvD intervjuar Khales Mustafa från Muslimska Brödraskapet tror han att hela 60-65% av rösterna kommer gå till islamistiska partier. Att dessa har en lite annorlunda kvinnosyn än den som råder i väst är väl ingen större hemlighet. Följaktligen finns det nu en hel del mer eller mindre moderna kvinnor i arabvärlden som känner djup oro över utvecklingen.

Och om några veckor ska en islamist få dela på Nobels fredspris...

Tawakkul Karman från Jemen är förvisso inte någon av de mest fanatiska islamisterna, men att en kristen politiker med motsvarande åsikter av etablissemangsmedia hade dömts ut som en "farlig fanatiker" kan det inte råda några tvivel om. Därför trodde jag då jag först läste om att hon tilldelats priset att det nu skulle blossa upp en rejäl debatt, fullt i nivå med den som uppstod då Obama tilldelades priset bara för att han inte var George W. Bush. Men icke! På Newsmill skev Anna Ekström en lång artikel om vad Karmans parti står för, men blev i många kommentarer utdömd med hänvisning till att hon också skriver för Svensk Israel Information. I tidskriften Medievärlden skrev Lisa Bjurwald, av alla människor, om saken och frågar sig där: "Hade en manlig islamist överösts med lika välvilligt inställda skriverier?". Därutöver har jag faktiskt inte sett några protester mot valet av Karman som fredspristagare.

Men missförstå mig nu rätt! Jag säger inte att en islamist omöjligt kan göra sig förtjänt av ett fredspris, utan det är just avsaknaden av debatt som jag i första hand reagerar på. Och när den inte kom i samband med tillkännagivandet hade jag väntat mig att den skulle komma nu när allt fler intellektuella från Mellanöstern varnar för islamisternas framgångar, men nu är det ännu tystare. Så vågar man hoppas på ens en minidebatt i samband med själva prisutdelningen?

Sedan har vi förstås också frågan varför norska Nobelkommittén valde just Karman av alla de kvinnor som spelade framträdande roller under den arabiska våren. Varför inte välja någon mer moderat kvinna? SvD presenterade till exempel den tunisiska bloggerskan Lina Ben Mhenni som favorit till priset samma dag som pristagarna tillkännagavs. Men nej, en islamist blev det. Kanske för att man absolut ville uppmuntra någon i ett land där demokratikampen ännu inte krönts med framgång? Kanske på grund av Anders Behring Breivik? ... Ja, faktiskt, jag tror det är en möjlighet: att Nobelkommittén på något sätt kände ett behov av att markera avstånd till denne antimuslimske terrorist genom att ge priset inte bara till en muslim, utan till en av de islamister som mer än några andra tycks personifiera religionen.

Lästips

2011-11-28T18:18:00.000+01:00

# Förhoppningsvis får jag inga nya skäl att skriva om SCUM-kramande feminister på ett bra tag, men för er som inte tröttnat på affären rekommenderar jag två texter.

Till att börja med skriver Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär om den skriande inkonsekvens som finns i synen på olika former av våldsförhärligande: "Självfallet ska Solanas manifest inte censureras. Men i de kretsar som nu lyfter hennes verk till skyarna och försvarar den konstnärliga friheten är det allt oftare annat ljud i skällan. Då heter det att hatfullt tal måste tystas. Här betraktas särskilt internet som ett allt större problem, en fristad för åsikter som de rättrådiga och rättänkande saknar inflytande över. Argumentet är mer än lovligt enfaldigt: ord leder till mord. Men om Solanas är en så lysande ordsmed och retoriker borde hennes ord vara avsevärt farligare än något som yttras i en kommentarstråd på debattsajter som Flashback." (Detta har förstås koppling till det jag häromdagen skrev angående inkonsekvens i synen på terrorism.)

En annan ledarskribent som också tar upp saken är Marika Formgren på Östgöta Correspondenten, som inte kan låta bli att vara personlig: "Min son ligger i soffan och kramar sin snart tvååriga lillasyster efter frukosten varje morgon. Han tröstar henne när hon är ledsen och leker med henne med ett tålamod jag ibland avundas. Han tycker inte om slagsmål och försöker förstå hur 'pojkarna som slåss' tänker, för att kunna förebygga bråk. Att pojkar som han ska tvingas höra att alla män är fullständigt egocentriska, oförmögna att känna empati med andra människor, och därför borde utrotas - det får mig att må illa. Det borde till och med elitfeminister förstå. Eller har ingen av dem en son, make, bror eller pappa med empatisk förmåga?"

Ingen representant för det feministiska etablissemanget har dock, mig veterligen, framträtt med den minsta kritik mot hyllandet av SCUM-manifestet. Ingen enda har ens påpekat att ett verk skrivet av en dokumenterat sinnessjuk kvinna med flera mordförsök på sitt samvete kanske inte borde framhållas som en feministisk nyckeltext...

# På tal om kvinnor och våld så finns det numera en gedigen forskning som visar att kvinnor i nära relationer brukar våld mot sina män i minst lika hög omfattning som tvärtom, vilket tas upp i denna artikel. Må sedan vara att männen på grund av sin generellt sett större fysiska styrka åstadkommer allvarligare skador och att de fortfarande är överrepresenterade när det gäller systematiskt och återkommande våld. Helt klart måste vi sluta tala om våld i nära relationer som "mäns våld mot kvinnor".

(Det fanns forskning som visade på detta redan då jag för flera år sedan läste sociologi. Läroboken informerade dock om att det var "konservativa forskare" som gjort upptäckten, vilket uppenbarligen var avsett som en varning för att ta uppgiften på allt för stort allvar. Den informerade däremot inte om huruvida andra upptäckter gjorts av marxistiska eller radikalfeministiska forskare...)

# För ett par veckor sedan skrev SvD:s i New York boende kolumnist Jenny Nordberg en riktigt intressant och lite vågad text där hon intar en förstående (om än i slutänden avvisande) inställning till tvångssteriliseringar. Detta utifrån åsynen av en gravid uteliggare: "Lite längre bort, vid 14:e gatans tunnelbana, brukar jag passera en annan kvinna. Hon har stora utslag i ansiktet och på händerna. Hennes blick är glasartad. Hon har smutsiga kläder och sträcker ut handen och ber om pengar. Då tittar jag också ner, eftersom jag inte vill se hennes mage som växer för varje månad. Den gör mig illa berörd."

Nordberg resonerar kring detta och ställer frågan: "Så var går din personliga gräns – har en pedofil rätt att få barn? En heroinist? En pyroman? En psykiskt sjuk människa? Hur är det med någon som är fattig, vars son eller dotter kommer att vara hungrig, och inte ha någonstans att bo?"

För mig är det uppenbart att vissa människor faktiskt inte borde få sätta barn till världen. Att få föda och uppfostra barn är ingen mänsklig rättighet, och om vissa måste avstå från det bara för att de är för fula för att hitta en partner så kan det knappast vara fel att tvinga andra att avstå därför att de är totalt olämpliga som föräldrar.

# Om ni undrar över hur det stackars barbariska Europa har berikats av den högstående muslimska kulturen på senare tid så kan ni glädjas över att sårade libyska rebellsoldater som förts till Danmark för vård gör sitt bästa. De har vägrat godta såväl sjukhusets rökförbud som kvinnliga tolkar och överöst personalen med rasistiska tillmälen. Och i Storbritannien bojkottar allt fler muslimska studenter biologiundervisning om evolutionsteori med hänvisning till att denna strider mot Koranen. Samtidigt i Sverige tvingas polisen ingripa mot flyktingar på en förläggning i Arboga som tröttnat på maten de får från stadens golfrestaurang och mot andra flyktingar som försöker tjuvåka tåg till Gävle eftersom de hellre vill bo på en förläggning där än på en förläggning utanför Askersund. (Man måste givetvis ha viss förståelse för dem. Här har de flytt undan krig och svält bara för att tvingas äta svensk husmanskost och bo ute på vischan...)

För den riktigt goda nyheten på denna front får vi vända oss till Bryssel. Där utgör muslimerna idag 25% av befolkningen och muslimska organisationer engagerar fler än vad den katolska kyrkan gör, medan nya moskéer växer upp som svampar ur jorden och redan är 77 till antalet. Som grädde på moset rapporteras den ärkereaktionära salafismen vara på stark frammarsch. Inte mindre än fyra skolor i staden utbildar salafistiska imamer.

Passa här förresten också på att läsa ett vittnesmål från en av Merit Wagers informatörer på Migrationsverket! Personen skriver bland annat: "Jag har arbetat på Migrationsverket i snart tio år. Under dessa år har jag tagit emot och introducerat många nya handläggare. Det är oftast personer som har ett särskilt intresse för mänskliga rättigheter, som läst folkrätt, varit i utvecklingsländer och skrivit examensarbeten, eller jobbat. Gemensamt för dem alla är att de efter en tid hos oss brukar efterlysa flyktingar. De har nämligen trott att det är sådana som kommer till Migrationsverket. I stället så möter de människor som de ganska snart inser gör allt för att lura dem. Som förfalskar dokument, som ljuger eller bättrar på sin historia, ändrar identitet, medborgarskap osv. Allt för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. [---] Jag är ledsen att göra er som läser detta besvikna. Att arbeta på Migrationsverket är mycket intressant men det är en stor utmaning att inte bli cynisk. Det är dock inte de asylsökande jag blir mest irriterad på. De gör vad de kan för att få ett bättre liv. Det kan jag ha en viss respekt för, men att våra politiker är så naiva det har jag svårt att acceptera (för att inte tala om media!). [---] De skrattar åt oss, förstår ni inte det?"

Ge fan i att smutskasta Lovecraft!

2011-11-27T23:34:00.000+01:00

Att jag blir upprörd av att läsa kultursidorna hör tyvärr inte till ovanligheten, då en stor del av skribenterna där tycks betydligt mer intresserade av marxistisk och radikalfeministisk politik än av kultur. Den senaste tiden har det förstås inte minst varit alla förbehållslösa hyllningar av Turteaterns scenversion av Solanas SCUM-manifestet som fått mig att reagera. Att sedan kulturskribenter ibland gör helt andra bedömningar av ett verk än vad jag själv gör, det brukar jag dock ta med jämnmod. Fast när Fabian Kastner i gårdagens SvD Kultur recenserade fyra böcker av skräcklegendaren H.P. Lovecraft kunde jag inte läsa utan att bli rent förbannad. Vad Kastner ägnar sig åt är nämligen inte bara en sågning av en av mina favoritförfattare, utan också något som liknar ren smutskastning av både honom och hans läsare.

Till att börja med försöker Kastner få det till att Lovecrafts skräckberättelser uteslutande bottnar i rasism, vilket ingen seriös Lovecraft-forskare någonsin skulle instämma i. Ingen seriös litteraturvetare överhuvudtaget skulle reducera ett helt författarskap till produkten av en enda fobi eller övertygelse. Sådant är enbart fånigt. Fast Kastner utmanar sanningen ännu mer genom det absurda påståendet att "skräcken för rasblandning och degeneration är ett återkommande inslag" i skräckberättelserna. Om man som jag läst det mesta av det Lovecraft skrivit vet man att så inte alls är fallet. Med lite ond vilja kan man möjligen läsa in en sådan skräck i en ynka bråkdel av hans verk. (Att Lovecraft av allt att döma verkligen var rasist, i ordets rätta betydelse, och att det i viss mån påverkade hans författarskap ska dock inte förnekas.)

Sedan går då Kastner över till en bedömning av det litterära värdet av Lovecrafts verk och dömer direkt ut dem för deras stilistiska otillräcklighet. Något jag på sätt och vis kan acceptera. I traditionell bemärkelse var denne absolut ingen stor stilist, men å andra sidan är hans av adjektiv överlastade stil inte helt utan sin charm om man bara tillåter sig att ge efter för den. Men att påstå att Lovecraft var "komplett oförmögen" att skapa kusliga stämningar...??? I mina ögon är det påståendet ren och skär idioti. Jag vill tvärtom påstå att det är just precis i stämningarna hans största styrka finns. Allt sedan jag först läste Lovecraft när jag var kring tjugo har hans skildringar av den lilla universitetsstaden Arkham i New England med dess mörka förflutna och många hemligheter varit fastetsade i mitt minne. Och nej, det beror knappast på att jag skulle ha haft en omogen litteratursmak på den tiden, för på gymnasiet slukade jag först franska och sedan ryska klassiker på löpande band.

Allt det ovannämnda till trots hade jag kunnat ignorera Kastners "recension" om det inte var för hans slutkläm. Där vill han nämligen få det till att Lovecraft bara kan uppskattas av den som vill frossa i det makabra eller som lät sig skrämmas av hans berättelser när de var små och håller fast vid dem av rent nostalgiska skäl. Att vissa människor helt enkelt har andra preferenser än han själv, t.ex. uppskattar andra stämningsnyanser, det kan han uppenbarligen inte acceptera...

Själv skulle jag vilja påstå att man för att till fullo kunna uppskatta Lovecraft bör ha vad vi kan kalla en romantisk sensibilitet (där ordet "romantisk" alltså syftar på den kulturhistoriska perioden romantiken och inte på kärlek). Man måste besitta en viss förmåga att ta till sig starka känslor, en öppenhet inför det fantastiska och en respekt för fantasin. Alla egenskaper som står i direkt kontrast till den materialistiska kultursyn som dessvärre dominerar på kultursidorna. Enligt den ska ju kulturen i första hand vara nyttig och lära oss något om tillvaron, och den måste därför i princip alltid vara fast förankrad i denna värld. En klassisk uppfattning om skönhet ses dessutom som direkt suspekt, vilket visades av reaktionerna på konstutställningen Figurationer häromåret. Figurativ konst i klassisk stil dömdes då ut som "nazistisk".

Slutligen måste jag förstås rekommendera de av er som ännu inte läst Lovecraft att göra det. Helst givetvis på originalspråket, i vilket fall ni kan införskaffa de samlade skönlitterära verken i en volym. Den svenska utgivningen har jag tyvärr inte så mycket koll på, men innehåller en novellsamling en översättning av "Dreams in the witch house" kan den säkert vara en bra introduktion.

Förresten skrev DN:s lätt kätterske litteratur- och spelrecensent Jonas Thente också han om Lovecraft för inte länge sedan. Då lät det dock helt annorlunda. Bland annat konstaterar Thente: "Inom loppet av ett drygt halvår har Lovecraft utgivits av förlagen Bakhåll, Alastor, Vertigo och Ellerströms. Såvitt jag vet saknar ett sådant fenomen motstycke. Och jag kan inte se detta exempellösa intresse för en sedan 70 år död författare som något annat än en klar och tydlig signal om att vi har med klassiker att göra." Han går rent av så långt som till att skriva: "skulle man utnämna en enda person som mest inflytelserika 1900-talsförfattare, så skulle det bli H P Lovecraft. Möjligen i konkurrens med Franz Kafka." Direkt följt av: "Detta faktum är något som den alltid lika kälkintellektuella svenska kultursfären har haft svårt att begripa. I den stora världen däremot har Lovecraft hyllats av tunga namn från Jorge Luis Borges och Gilles Deleuze till Joyce Carol Oates och Michel Houellebecq."

Söndagsmusik

2011-11-27T22:46:00.000+01:00

June Tabor - "Johnny O'Bredislee / Glory of the west"

Brittisk folkmusik då den är som allra bäst.

(Har du svårt för den ålderdomliga sångtexten finns den utskriven här.)

En förändring utan vinnare?

2011-11-27T02:08:00.000+01:00

Sverigedemokraterna vill bli mindre av ett enfrågeparti och som en del av denna strävan ska man nu börja beteckna sig "socialkonservativt", vilket Jimmie Åkesson skriver om i en debattartikel i SvD. Och visst finns det en poäng både i att bredda sin politik och i att anknyta till en legitim ideologisk tradition (nationalismen har historiskt sett varit ett inslag i andra ideologier snarare än en ideologi i sig själv), men jag är ändå rädd att detta ska visa sig vara ett misstag.

Saken är ju den att SD idag samlar kanske mer disparata väljargrupper än något annat parti, och delvis har man kunnat göra det just tack vare starkt fokus på invandringen. Allt från ärkereaktionärer till liberaler och missnöjda socialdemokrater har alla haft sina skäl för att vilja minska invandringen, eller i alla fall invandringen av muslimer, men det har också varit allt de haft gemensamt. Så när partiet börjar ta tydlig ställning i en massa andra frågor, då är risken stor att många väljare kommer att stötas bort av dessa ställningstaganden. En förvarning gavs då SD:s kvinnoförbund i en debattartikel på Avpixlat mycket försiktigt förespråkade en mindre inskränkning av aborträtten. En stor del av bloggens läsare reagerade, såsom jag redan skrivit om, på precis samma sätt som de politiskt korrekta reagerar på alla ifrågasättanden av invandringspolitiken: "Så får man inte tycka!!!"

Fast kanske kan beteckningen "socialkonservativ" locka nya väljargrupper? Nej, knappast. Inte minst för att den som statsvetaren Andreas Johansson Heinö påpekar är relativt okänd i Sverige. Men också, och framförallt, för att få svenskar identifierar sig som konservativa och för att en stor del av de som trots allt gör det har en kristen grundsyn vilken tenderar att göra dem vänligt inställda till invandring (=de röstar på KD).

Helt utan potential är dock inte denna SD:s socialkonservatism, för en stor del av befolkningen är avsevärt mer konservativa i moralfrågor än vad etablissemanget är, även om den saken inte får dem att identifiera sig själva som konservativa. Så med en intensiv, målfokuserad "kulturkamp" efter amerikansk och dansk modell vilken gör konservatismen mer rumsren kan beteckningen på sikt bli en vinstlott. Frågan är bara hur mycket man är beredda att satsa på en sådan kamp. Det krävs definitivt mer än enskilda bloggar och en partitidning som väl knappt ens medlemmarna själva lyckas uppbåda något intresse för...

Ännu ett offer för åsiktsförtrycket

2011-11-27T00:18:00.001+01:00

I förra veckan tvingades en man lämna en praktikplats på Mittuniversitetet i Härnösand på grund av sina åsikter. Enligt SvD fick han gå "efter att i sin blogg ha uttryckt stöd för den norske massmördaren Anders Behring Breivik". Han ska också ha hyst "högerextrema åsikter" som strider "mot allt vad universitetet står för", enligt prefekten på berörd institution. Och ja, som grädde på moset ska han rent av ha bloggat på arbetstid.

Givetvis misstänkte jag direkt att etablissemangsmedia i vanlig ordning inte gav hela bilden. Snart fick jag också veta vilken bloggare det rör sig om, nämligen en av de få mångkulturkritiker som är modig/omdömeslös nog att inte bara skriva under eget namn utan även ha en bild på sig själv på bloggen: Lennart Svensson på Svenssongalaxen.

Så har han då uttryckt stöd för Breivik? Nja... Helt klart kan han känna empati för den norske terroristen, och av allt att döma anser han att våld i vissa situationer kan vara berättigat, men samtidigt är han tydlig med att Breiviks krig "borde ha förts med fredliga medel".

Jag kan ha viss förståelse för att detta ses som förkastligt, men samtidigt sticker det i ögonen att någon tvingas lämna ett arbete på grund av sådana skriverier när arbetsplatsen är ett av våra universitet. För svenska universitet är fulla av människor som ger ett än mer oreserverat stöd än vad Svensson gör åt terrorism och andra former av politiskt våld. Johan Lundberg på Axess-bloggen har den senaste tiden gjort flera avslöjanden om den saken. Bland annat har han skrivit en del om Pia Laskar, idéhistoriker och anarkafeminist, vilken i slutet av 70-talet hade samröre med kretsen kring Baader-Meinhof och dömdes till fängelse för sin delaktighet i planerna på en kidnappning av Anna-Greta Leijon, men som inte tycks känna något som helst behov av att ta avstånd från denna del av sitt förflutna. Genom Lundberg hittade jag också ett klipp ur tidskriften Hem och hyra, där det visar sig att en annan idéhistoriker, Edda Manga, för två år sedan bodde i ett kollektiv uppkallat efter den tyske vänsterterroristen Jan-Carl Raspe. Manga är förresten numera gift med religionsvetaren Mattias Gardell, vilken förnekat att Hamas skulle vara en terroristorganisation.

Mest tydlig i sitt försvar för terrorismen är dock filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö. För sju år sedan argumenterade han i en artikel i den syndikalistiska tidningen Arbetaren för att palestinsk terrorism mot civila mål i Israel är legitim. Detta med utgångspunkt i en primitiv tanke om kollektiv skuld; att alla myndiga medborgare i en demokrati är medskyldiga till statens handlingar så länge de inte uttryckligen motsätter sig dem.

"Men bombdåd riktade mot israelisk civilbefolkning, särskilt då de utförs inom den israeliska statens gränser, slår ju blint - inte bara mot dem som bär kollektiv skuld, utan också mot förståndshandikappade, barn och medlemmar av den israeliska fredsrörelsen, invänder någon. Kan något sådant vara försvarligt? Svaret på den invändningen har emellertid redan givits. Om terroristerna verkligen riktar sina attentat mot den del av civilbefolkningen, som verkligen är kollektivt skyldig, och om man gör vad man kan för att minska lidandet bland barn, fredsvänner och förståndshandikappade, så har de så kallade terroristerna gjort vad moralen kräver. Detta försvar för vad som brukar kallas 'terrorism' innebär med andra ord att beteckningen avvisas. Också då civila dödas genom bombdåd ses detta som en form av bestraffning eller ordinär krigföring. De offer man valt är inte oskyldiga. De bär på kollektiv skuld. Och då individer som verkligen är oskyldiga drabbas är detta bara en olycklig följd av en ordinär form av bestraffning (eller krigföring)."

Sedan kommer Tännsjö, i likhet med Lennart Svensson, förvisso fram till att terrorism trots allt är fel väg att gå, men för honom är den det uteslutande för att den inte leder till avsedd effekt.

Till skillnad från Svensson fick Tännsjö dock vara kvar på universitetet efter denna artikel. Kanske helt enkelt för att han stödde "rätt" sorts terrorister. Faktum är ju att ett entydigt avståndstagande från terrorism lätt framstår som en minoritetsposition bland de senaste decenniernas "intellektuella". På 70-talet skämdes stora delar av den svenska vänstern lika lite för att stödja vänsterterrorism som för att stödja Pol Pot och på 80-talet stödde hela det politiska etablissemanget, utom Moderaterna, det sydafrikanska ANC under en period då organisationen inte drog sig för militanta aktioner med förutsedda civila dödsoffer. Palestinska terrorister har förstås hela tiden stått högt i kurs.

Att Lennart Svensson fick lämna sin praktikplats på grund av stöd för terrorism framstår alltså som dubbelt osannolikt, då hans stöd inte är entydigt och då ett betydligt klarare stöd för andra terrorister inte är ovanligt inom universitetsvärlden. Kvarstår så hans "högerextrema åsikter", sådana de uttrycks på bloggen. Och här blir det riktigt oroväckande. För även om han ibland använder ett kanske väl drastiskt och politiskt inkorrekt språkbruk (t.ex. då han talar om "regimen" eller om "germaner"), så kan jag inte göra någon annan bedömning än att han i grunden står Sverigedemokraterna nära. Någon antidemokrat eller rasist (i ordets egentliga bemärkelse) framstår han inte alls som. Slutsatsen man måste dra av detta är alltså att Mittuniversitetet inte heller skulle dra sig för att sparka ut en medarbetare med hänvisning till att den personen är medlem i riksdagspartiet Sverigedemokraterna.

Senator McCarthy hade tveklöst känt igen sig i dagens svenska förföljelser av oliktänkande...

Dramatenskådespelare tar ställning för Turteatern (och mot verkligheten)

2011-11-21T21:49:00.000+01:00

Jag hade verkligen hoppats ha skrivit det sista om cirkusen kring Turteaterns scenversion av Valerie Solanas manshatande SCUM-manifestet, men i dagens SvD når det hela en ny lägstanivå. Inte nog med att ett gäng skådespelare på anrika Dramaten beslutat sig för att ordna högläsning ur manifestet till stöd för de påstått mordhotade skådespelarna på Turteatern. Nej, en av dem, vid namn Hulda Lind Jóhannsdóttir, häver här ur sig: "Det märkliga är ju att när kvinnor blir våldtagna och förnedrade på scenen, så är det ingen som reagerar. Men om en kvinna säger eller gör motsvarande blir det enorma reaktioner."

Andrea Edwards minst sagt haltande jämförelse mellan Solanas och de Sade framstår i jämförelse som ett intellektuellt arbete i Nobelprisklass...

Och för er som eventuellt inte direkt ser det absurda i uttalandet:

1. Solanas text handlar inte om våldtäkt på och förnedring av män, utom om förslavning och utrotning. De flesta skulle nog säga att det är lite värre.

2. När våldtäkt och kvinnoförnedring förekommer på en scen är det nästan helt säkert för att handlingen kräver det, och inget som på något sätt kan tolkas som en uppmaning till publiken att begå dessa gärningar. Och lika lite som alla män vilka stryker med till höger och vänster i pjäser, filmer och böcker är uttryck för manshat är de våldtagna eller förnedrade kvinnorna uttryck för kvinnohat.

3. Om Jóhannsdóttir bemödat sig att läsa de stora dagstidningarnas (särskilt DN:s och Aftonbladets) kultursidor eller ta en kurs i humaniora på något högre lärosäte hade hon omöjligt kunnat påstå att ingen reagerar på övergrepp mot kvinnor inom kulturen. Då hade hon nämligen fått feministisk kritik av allt som ens avlägset påminner om en politiskt inkorrekt kvinnosyn nedkörd i halsen tills hon storknat. (Oh yeah, I've been there!)

4. Enorma reaktioner? En handfull bloggare liksom någon enstaka ledarskribent har kritiserat uppsättningen och en mindre demonstration har anordnats mot den. Detta medan hyllningarna varit legio på kultursidorna och hela feministetablissemanget till synes ställt sig bakom tanken att den dokumenterat sinnessjuka Solanas är en av 1900-talets stora feministiska tänkare...

Söndagsmusik

2011-11-20T22:45:00.000+01:00

Med tanke på debatten kring Valerie Solanas och SCUM-manifestet känns veckans val av musik givet. Solanas är ju förutom sitt hatiska manifest mest känd för att ha försökt mörda konstnären Andy Warhol, vilket satt sina spår inom kulturen. Bland annat i form av Mary Harrons sevärda film I shot Andy Warhol, med Lili Taylor i huvudrollen, men också i form av ett spår på Lou Reed och John Cales album Songs for Drella från 1990. En hyllning till den då relativt nyligen bortgångne Warhol från två av hans gamla vänner. Uppenbarligen hyste de inte riktigt samma beundran för Solanas som det svenska feministetablissemanget...:

Valerie Solanis took three steps
pointing at the floor
Valerie Solanis waved her gun
pointing at the floor
From inside her idiot madness spoke
and bang, Andy fell onto the floor
I believe life's serious enough for retribution
I believe being sick is no excuse and
I believe I would've pulled the switch on her myself

Mer om teaterhatet

2011-11-20T00:13:00.000+01:00

Att en teater använder skattepengar för att sätta upp en scenversion av Valerie Solanas SCUM-manifestet är magstarkt. Att dess "kaskader" av manshat hyllas av en så gott som enig kritikerkår utan att en enda representant för feministetablissemanget känner sig manad att ta avstånd, det är än mer magstarkt. Men priset tas ändå av en viss Athena Farrokhzad som skriver om saken på Aftonbladets kultursidor - förutsatt att hon inte är ironisk, vilket jag tyvärr inte tror.

Athena berättar att hon nyligen varit i Norge och föreläst om Solanas, men att norrmännen till skillnad mot det svenska feministetablissemanget inte alls ser denna som en förebild. När hon försökte koppla SCUM-manifestet till Det kommunistiska manifestet ville de istället koppla det till Breiviks manifest, och de kunde trots Athenas ansträngning inte acceptera våld som en politisk kampmetod. "Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att den härskandes våld inte går att jämställa med den förtrycktas motvåld."

I slutet skriver hon: "Själv har jag några egna frågor till Turteatern: Varför försöker ni släta över SCUM:s politiska budskap genom att kalla manifestet för en parodi? Tror ni inte Solanas menade lika mycket allvar som Marx?"

Ja, vad kan man säga?

En sak till vill jag dock ta upp, och det är de påståenden som ibland förekommer i debatten från feministiskt håll om att Solanas bara uttrycker om män vad många män uttrycker om kvinnor utan att några ögonbryn höjs. I Stockholms Fria Tidning säger skådespelerskan Andrea Edwards: "Men det Solanas skriver har egentligen sagts om kvinnor många gånger av manliga konstnärer – och då är det ingen som reagerar". Vilket ju är ett synnerligen häpnadsväckande uttalande. För vilken manlig konstnär har någonsin, utom möjligen under påverkan av stark upprördhet, hävdat att kvinnor borde utrotas? Edwards nämner de Sade som exempel, men de Sade drevs snarare av perversion än av kvinnohat när han skrev sina skildringar av sexuella övergrepp (om jag inte misstar mig blir även män utsatta) - och att påstå att ingen reagerar på det han skrev är förstås ren lögn. I själva verket lever vi ju i ett samhälle som är direkt överkänsligt för allt som kan uppfattas som misogynt. Ja, misogyni (kvinnohat alltså) måste vid sidan om antisemitism vara det största av alla tabun i vårt samhälle. Manshat (misandri) däremot är uppenbarligen inte särskilt tabu alls...

Nåväl, hela den här debatten lär i alla fall medföra något gott, nämligen att många män till sist får upp ögonen för det faktum att radikala feminister faktiskt hatar dem av det enda skälet att de råkar vara födda med en penis mellan benen. Och feministerna å andra sidan måste väl om inte annat känna sig nöjda med att den gamla "biologistiska" föreställningen om kvinnor som mer empatiska nu fått sig en rejäl törn?

En fråga vi måste våga debattera mer

2011-11-19T16:32:00.000+01:00

Häromdagen publicerades på Avpixlat endebattartikel från Sverigedemokraternas kvinnoförbund som fick kommentarsfältet att översvämmas av anklagelser om "högerextremism", liksom av förklaringar om att enbart idioter hyser denna typ av åsikter och att vi faktiskt kommit så långt i vår utveckling att saken inte längre behöver diskuteras. Men nej, det var inte SSU som försökte kapa kommentarsfältet, utan bakom de hårda orden fanns faktiskt bloggens vanliga läsare. Att de därigenom nedlät sig till precis samma sorts anti-argumentation som deras meningsmotståndare i mångkulturfrågan, det tycktes de tragiskt nog helt omedvetna om.

Så vad handlade då debattartikeln om? Svaret är: Abort. SD-kvinnorna vill ha en mindre inskränkning i vår aborträtt som gör att den hamnar i linje med omvärldens. Ett krav som i praktiken snarast handlar om en ren teknikalitet. Men oj vilken reaktion det blev!

Själv tillhör jag dem som saknar en bestämd ståndpunkt i abortfrågan, men en sak som jag är säker på är att det hela inte kan reduceras till "kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp". (En kuriös "rättighet" som bara är allmänt erkänd just i fråga om abort. Försök använda den som ett argument i prostitutionsdebatten så får du se!) Att reducera ett foster till en del av kvinnans kropp, typ blindtarmen, är i själva verket minst sagt betänkligt. Är det till exempel förenligt med det faktum att fostret har en helt egen kropp? Kan något som vistas i kroppen under en begränsad tid ses som del av denna? Och hur kan man förena synen på ett oönskat foster som en "kroppsdel" med synen på ett efterlängtat foster som den för modern kanske värdefullaste individen på hela Jorden?

I slutänden är den helt centrala frågan denna: När får en människa sitt människovärde?

Är även ett foster att betrakta som en fullvärdig människa kan ju abort aldrig någonsin vara försvarbart, utom möjligen då moderns liv i annat fall befinner sig i allvarlig fara. Då är allt tal om kvinnor som dör vid illegala aborter totalt irrelevant, eftersom det rimligen är många fler foster som dör vid legala aborter. Fast om man å andra sidan kommer fram till att fostret helt saknar människovärde, då är legaliserad abort givetvis det enda hållbara.

I dagens Sverige gäller en egentligen väldigt underlig ordning, vilken Neo-redaktören Paulina Neuding i en kolumn i dagens SvD väl sammanfattar med formeln: "Tillåtet, tillåtet med tillstånd, förbjudet. / Inte liv, kanske liv, liv." Vad hon därmed syftar på är förstås de regler som säger att abort är fullt tillåtet fram till vecka 18, sedan tillåtet efter särskilt beslut från Socialstyrelsen fram till vecka 22, därefter i princip förbjudet. Synen är alltså att också foster är i princip fullvärdiga människor, efter den tidpunkt (vecka 22) då de skulle kunna överleva en för tidig födsel. Fast idag kan foster i vissa fall överleva även när de föds före vecka 22,och därigenom hamnar vi i den situationen att gränsen för människovärde i praktiken blivit en fråga om "så bara är det". Till vilket alltså kommer en period innan fostret får fullt människovärde då det tydligen har ett ganska stort men inte riktigt fullt människovärde... I ett filosofiskt perspektiv är detta djupt problematiskt, och särskilt så om man står bakom tanken på ett absolut människovärde.

Här har faktiskt abortmotståndarna en förhållandevis stark position, för det finns inget direkt ologiskt i att anta ett människovärde vilket uppstår redan i befruktningsögonblicket. Medan det är desto svårare att sätta en gräns senare. Gränsdragning vid när fostret skulle kunna överleva utanför livmodern är nämligen inte bara problematisk för att gränsen flyttas i takt med medicinska framsteg, utan det är oundvikligen fråga om en i viss mån godtycklig gränsdragning och att en gräns ska sättas just här följer inte av någon logisk nödvändighet. Likaså vore det problematiskt med en sen gränsdragning vid födseln, framförallt eftersom barnet redan dessförinnan är så pass utvecklat att bara en känslokall eller allvarligt perverterad människa då kan se det som en "kroppsdel" att avlägsna efter behag.

En abortdebatt vore följaktligen välkommen, och med en allt större andel religiösa i vårt land på grund av invandringen är jag säker på att frågan kommer upp till ytan förr eller senare. Fast en saklig och respektfull debatt är nog att hoppas på för mycket. De religiösa krafter som leder abortmotståndet anser sig ju agera utifrån ett gudomligt mandat och förespråkarna för fri abort kan inte erkänna sig ha haft fel, att alla foster har människovärde, utan att samtidigt erkänna sig delskyldiga till historiens värsta massmord.

Läs förresten gärna Paulina Neudings ovan nämnda kolumn i SvD! Den handlar om hur Sverige som ett av få länder i Europa motarbetar Europarådets resolution om samvetsfrihet i vården, eller med andra ord vårdpersonals rätt att slippa utföra vad de anser vara mord. Ni finner den här.

Etablissemanget har svårt att hålla sig till spelreglerna

2011-11-17T23:23:00.000+01:00

I en artikel i gårdagens SvD som handlade om den tyska "nazi-liga" som påstås ligga bakom en serie mord på utländska butiksägare kunde man läsa följande:

Klart står dock att säkerhetstjänstens starka beroende av infiltratörer och betalda tjallare är ett problem. Det ledde redan 2003 till att ett försöka att förbjuda NPD stupade i tyska författningsdomstolen. Flera av NDP-aktivisterna som yttrat sig antisemitiskt eller förordat våld visade sig i själva verket vara säkerhetstjänstens egna medarbetare.

(Min kursivering.)

Att etablissemanget vantolkar mångkulturkritiker i rent smutskastningssyfte, det har vi tvingats vänja oss vid, men detta var ju att gå ett steg längre... Direkt förvånad kan jag dock inte påstå att jag är över saken. Åtminstone delar av etablissemanget anser helt uppenbart att normala demokratiska spelregler inte gäller i förhållandet till mångkulturkritiker. I Sverige såg vi det nu senast när de styrande i Lunds kommun försökte undvika en jobbig debatt med SD genom att flytta ett beslut om flyktingmottagande från kommunfullmäktige till kommunstyrelsen, vilket resulterade i att man fick bakläxa i Förvaltningsrätten.

Teaterhat vs näthat

2011-11-16T17:32:00.000+01:00

Det har redan skrivits en hel del om Turteaterns scenversion av Valerie Solanas SCUM-manifest och jag hade därför inte för avsikt att ge mig in i debatten, men när SvD Kultur idag skriver om protesterna mot uppsättningen sker det på ett sätt som tangerar det direkt lögnaktiga.

Redan i ingressen förvrängs sanningen. Där kan man nämligen läsa: "Arga och hotfulla kommentarer på nätet tvingar fram polisbevakning av teaterföreställningar i Stockholm." Men ett stycke in i texten heter det istället att polisen beslutat om bevakning "efter ett dödshot mot ensemblen" [min kursivering], och faktum är att det inte ens finns så mycket. Det man kallar dödshot var ett inlägg på bloggen Medborgarperspektiv där Turteaterns Andrea Edwards satiriskt bemöttes i SCUM-manifestets egen anda (bloggaren skriver själv om saken här!).

Slående är också hur artikelförfattaren Johan Hellekant försöker få det till att Solanas bara var "ironisk" när hon skrev SCUM-manifestet. I en faktaruta hävdar han: "Valerie Solanas text tolkas ofta som ironisk med mycket svart humor", och som exempel ger han formuleringen att mannen är fångad i "skymningslandet mellan apa och människa"... Någon mer än jag som inte ser humorn där? Och faktum är att de flesta feminister som jag sett uttala sig om manifestet tycks anse att Solanas var helt allvarlig när hon skrev att män är värdelösa (mannen är "en ofullständig kvinna, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet") och att de män som inte underkastar sig kvinnligheten bör dödas. Det är trots allt en dokumenterat sinnessjuk kvinna vilken under sitt liv försökte döda minst tre män som vi här har att göra med.

Inte för att det hindrar många feminister från att hylla manifestet, eller nu scenuppsättningen. De vill säkert inte själva se män i allmänhet dödade, men tanken är uppenbarligen både roande och befriande för dem, så som framgår i okritisk recension efter okritisk recension av scenuppsättningen. Möjligen klagar recensenterna på att den är lite för tam. Detta alltså samtidigt med beskrivningar som: "kaskader av anklagelser [riktas] mot ett ting kallat man, en biologisk olycka, ett knippe betingade reflexer fångade i skymningslandet mellan människa och apa som understundom knullar lik och älskar död."

Fast kanske får vi män vara beredda att ta sådant här när vi genom Patriarkatet ju faktiskt härskar över världen och har en massa trevliga privilegier som... till exempel... äh... få se nu... Nä, jag känner mig faktiskt inte det minsta privilegierad här i livet, trots att jag råkar vara född med en penis mellan benen. Inte heller kan jag se att män i allmänhet är särskilt privilegierade. Som grupp kanske vi män tjänar minimalt mer än kvinnor, visst, men å andra sidan slipper kvinnor att hela tiden få anklagelser om ansvar för all världens ondska kastade i ansiktet och samhället tycks ju alltid ställa upp lite extra för dem.

(Till Patriarkatet, om det trots allt existerar: Jag skulle verkligen behöva lite privilegier i mitt liv och är därför redo att ansluta mig till er. Tyvärr har jag ingen adress, allt jag hört är att ni ska hålla till i samma byggnad som föreningen Sions Vise och Den Kapitalistiska Världssammansvärjningen AB, varför jag vore tacksam om ni kunde kontakta mig via denna blogg. - Snälla!?)

Till sist måste jag få kommentera rubriken på artikeln i SvD: "Våg av näthat mot Turteatern". För börjar inte "näthat" bli något av ett skällsord snarare än en beskrivning? Ett ord man dessutom uteslutande klistrar på sina meningsmotståndare?

Söndagsmusik

2011-11-13T21:39:00.001+01:00

Woven Hand - "Blue pail fever":

Bakom namnet Woven Hand döljer sig den tidigare 16 Horsepower-sångaren David Eugene Edwards. Musiken beskrivs på Allmusic som "incendiary gospel, hallowed folk, and mordant tones infused with a high, dark theatricality" och texterna har ofta en kristen underton. Det senare är väl just den här låten ett av de bästa exemplen på, men man behöver knappast vara kristen själv för att uppskatta den (jag är det inte).

Mysteriet Berlusconi

2011-11-12T20:08:00.000+01:00

Varför har Berlusconi vid flera tillfällen fått det italienska folkets förtroende att styra deras land? Det är en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på. Svenska nyhetsmedia ger mig dock inga. Där är han ju ständigt skildrad som en slags korrupt clown som ingen vettig människa någonsin skulle rösta fram ens till det mest obetydliga av politiska ämbeten. Och eftersom jag inte tror att hälften av italienarna är utvecklingsstörda så är det uppenbarligen inte hela sanningen.

I dagens SvD Kultur kunde man hoppas på en mer nyanserad bild då den hyllade italienske journalisten Roberto Saviano skriver om "Berlusconismen", men tyvärr, någon realistisk förklaring till Berlusconis framgång ges inte heller där. Det närmsta Saviano kommer är påståendet att denne skulle ha gjort politiken till "en fotbollsarena där medborgarna är supportrar som håller på sitt lag hur det än beter sig".

Om man inte kan få svar på varför Berlusconi blivit så populär bland italienarna som han trots allt blivit så kan man i SvD däremot få en lång lista över hans tillkortakommanden. Och ja, det finns tveklöst mycket att invända mot honom, men ibland verkar det absolut som att han blivit missförstådd. Jag tänker inte minst på uttalandet om Obama att "han är ung, snygg och till och med solbränd", vilket journalister världen över tolkade som rasistiskt. Men tänk er att det istället varit en stå upp-komiker med vänstersympatier som sagt det! Hur hade ni då tolkat det? Knappast som rasism, eller hur? Istället hade det setts som ett uttryck för det oväntade i att USA fått en svart president bara några år efter att många politiska bedömare (åtminstone i Europa) helt avfärdat möjligheten av en sådan, eller för den delen möjligheten av en kvinnlig president. Så varför anta att Berlusconi menade något annat? Rasism-tolkningen bygger ju till synes enbart på den absurda kopplingen: högerpolitiker vi inom journalistkåren ogillar + anspelning på hudfärg = rasism.

En annan incident där Berlusconi fick mer skit än han förtjänar var när han bemötte ett angrepp från en tysk EU-parlamentariker med "- Jag vet en filmproducent i Italien som håller på att spela in en film om koncentrationslägren. Jag ska föreslå att ni får rollen som lägervakt." I vår patologiskt överkänsliga tid förvisso illa nog, men vid flera senare tillfällen har media förvrängt det hela genom påståenden som "han jämförde en tysk parlamentariker med en lägervakt i Nazityskland". Det förra yttrandet är en kommentar till tyskens uppträdande, medan det senare hade varit ett påstående om hans moral. Stor skillnad.

Förresten är det inte bara Berlusconi själv som råkat ut för förtal i svensk nyhetsmedia, utan det ogillande som riktas mot honom tycks ha smittat av sig på hela landet. Jag tänker här på den oproportionerligt stort uppslagna nyheten häromåret om ett par romska flickor som drunknat vid en italiensk strand utan att någon ingripit eller överhuvudtaget reagerat. Vilket förstås inte var helt med sanningen överensstämmande, visade det sig senare... (Fast ingen av alla de politiker som länkat till den felaktiga nyheten på sina bloggar fick stå till svars för detta i TV såsom Sverigedemokraten Björn Söder senare fick stå till svars när han länkade till en nyhet som visade sig på motsvarande sätt felaktig...)

Terrorist eller massmördare?

2011-11-11T20:30:00.000+01:00

En sak som har slagit mig den senaste tiden är att Anders Behring Breivik i svenska medier vanligen benämns "massmördare" istället för "terrorist" (t.ex. här i Expressen och här i Svenska Dagbladet). Sak samma, kan tyckas, men det intressanta i sammanhanget är att islamistiska och marxistiska attentatsmän så vitt jag kan minnas aldrig benämnts "massmördare" i nyhetsartiklar hur många de än haft ihjäl. Så varför då denna särbehandling?

Jag ser tre tänkbara förklaringar:

1. Terror är per definition en politisk handling, och politik är enligt ett vanligt synsätt i vårt samhälle något man gör i grupp. Breivik agerade av allt att döma helt ensam och faller därför utanför ramen för det politiska, av vilket i sin tur alltså följer att han inte kan ses som terrorist.

2. Vare sig man erkänner den enskilda individen som politisk aktör eller inte så är det ett faktum att Breivik agerade utifrån en fast politisk övertygelse när han begick sitt dåd - och han efterlämnade ett manifest som finns tillgängligt på Internet. Så kanske hoppas journalisterna att minimera intresset för hans tankar genom att i ord reducera honom till något mindre än en terrorist?

3. Vänstern har alltid haft ett, i bästa fall, ambivalent förhållande till terrorism. Diverse gamla kommunistiska terrorgrupper runt om i världen var och förblir populära i många vänsterkretsar och islamistisk terror ursäktas ofta med att terrorism är de förtrycktas enda vapen. Inom en vänstervriden journalistkår kan man därför anta att ordet "terrorist" helt enkelt saknar den ensidigt negativa klang man känner att Breivik, terrorist av fel skäl, förtjänar.

Som fan läser Bibeln...

2011-11-10T02:04:00.000+01:00

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg berättar att den brittiska tankesmedjan Demos publicerat en stor studie om anhängarna till de invandringskritiska partierna runt om i Europa. Dessa anhängare kallar han för "En international av människor som hatar utlänningar." Vilket får mig att undra om han verkligen läst rapporten...

Faktum är att rapporten klart motsäger uppfattningen att anhängarna av invandringskritiska partier skulle vara en samling rasister styrda av irrationellt hat eller rädsla inför det främmande. Istället visar den hur många av dem motiveras av en positiv vilja att försvara de västerländska värderingarna och den egna nationella identiteten. Det är därför snarare en viss sorts invandrare än invandrare i sig som man vänder sig emot, och ras har inte mycket med saken att göra.

Men när kartan inte stämmer överens med verkligheten så är det uppenbarligen kartan, det vill säga den egna ideologiska övertygelsen, som gäller på Aftonbladets ledarredaktion...

Rapporten från Demos kan läsas här. Ni kan också ta del av statsvetaren Andreas Johansson Heinös sakliga sammanfattning här.

Sverigedemokraterna och Israelfrågan

2011-11-10T00:46:00.000+01:00

I måndags publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad av SDU:s förbundsordförande Gustav Kasselstrand och vice förbundsordförande William Hahne, i vilken de går till hårt angrepp mot moderpartiet för dess vägran att stödja palestiniernas kamp för en egen stat. Man menar sig däri ha majoriteten av partiets sympatisörer bakom sig: "Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda."

Den sista meningen syftar givetvis i första hand på bröderna Ekeroth och kanske också på Tommy Hansson. Ingen av dem har ännu gått gått i svaromål vare sig i Aftonbladet eller på sina bloggar, men jag hoppas de gör det för det handlar tveklöst om en principiellt viktig fråga för alla som kallar sig nationalister. Fullt så enkelt som att några enskilda medlemmar med starka Israel-sympatier skulle styra partiet i motsatt riktning mot övriga medlemmars vilja är det nämligen inte. Det finns i själva verket flera skäl för ett modernt nationalistparti att vara utpräglat pro-israeliskt. Men är det goda sådana?

Det mest uppenbara skälet är att man därigenom hoppas kunna komma undan nazism-anklagelser och visa på ett klart brott med antisemitiska tendenser i det förflutna. Dessvärre funkar det inte något vidare, såsom media är fullt av bevis för. I israeliska dagstidningen Haaretz gjorde de svenska judarnas främsta företrädare Lena Posner rent av följande paranoida uttalande strax efter valframgången: "We know where these people are coming from. They are Nazi sympathizers who, under their jackets, are still wearing their brown shirts." Fast givetvis kan det pro-israeliska ställningstagandet ha övertygat en eller annan vanlig väljare om att partiet faktiskt inte är smygnazister, så helt kan man inte avfärda detta vårt första skäl.

Det andra skälet som infinner sig är att vi av strategiska och/eller moraliska skäl bör stödja "vår fiendes fiende". Så när islam är "fienden" (egentligen snarare "problemet"), då faller det sig naturligt att liera sig med Israel. Men finns det egentligen vare sig praktiska eller moraliska skäl för att tänka på detta sätt? Jag anser inte att så är fallet. Israel har ingenting att erbjuda den nationalistiska rörelsen i Europa och tanken att vi på rent moralisk grund skulle se vår fiendes fiende som en vän framstår för mig som mer än lovligt primitiv.

Ett tredje skäl för en pro-israelisk hållning är risken att ett självständigt Palestina skulle utvecklas till en bas för internationell terrorism på samma sätt som det talibanska Afghanistan tidigare var, och att det därför ligger i västs intresse att undertrycka en palestinsk statsbildning. Men även om risken för en sådan utveckling inte bör ignoreras, palestinierna är trots allt det folk i världen som hyser störst sympati för terrorism som kampmetod, så borde det rimligen gå att genom internationell övervakning minimera risken. Om ett fritt Palestina ändå blir en terroristbas, ja då få vi väl helt enkelt bomba skiten ur de primitiva jävlarna...

Ett fjärde skäl som kan anges är att palestinierna i egentlig mening inte är ett folk utan bara en gren av det betydligt större arabiska folket, och att den nationalistiska princip SDU hänvisar till därför inte är tillämpbar i detta fall. Går vi sextio år tillbaka i tiden var det också tveklöst så att man inte kunde tala om ett palestinskt folk på samma sätt som man kan tala om ett svenskt folk, utan begreppet "palestinier" motsvarade snarare "skåningar" eller "östgötar" än "svenskar". Palestinier talade samma språk och hade i stort sett samma seder som grannfolken i Jordanien, i Syrien och på den Arabiska halvön. Någon palestinsk statsbildning har aldrig existerat. Den mer än halvsekellånga konflikten med israelerna kan dock sägas ha gjort palestinierna till ett eget folk genom en väldigt omvälvande delad erfarenhet. Helt klart är att palestinierna själva idag ser sig som ett folk och aldrig tänker ge upp sin dröm om ett eget land.

Sammanfattningsvis saknas alltså riktigt goda skäl för en utpräglat pro-israelisk hållning. Men av det följer självklart inte med logisk nödvändighet att SD aktivt bör stödja en tvåstatslösning och till exempel den traditionalistiske bloggaren Solguru argumenterar för att partiet helt enkelt borde ignorera konflikten. Varför ska vi svenskar bry oss om en till synes hopplös konflikt hundratals mil härifrån?

Som jag ser det finns faktiskt väldigt goda skäl till att bry sig. Ett moraliskt och två praktiska. Till att börja med ser jag (till skillnad mot Solguru?) inte nationalismen som en ideologi vilken likt någon slags kollektivistisk version av nyliberalismen fritar oss från ansvar för resten av världen. Så anser man att svenskar har rätt till ett land de kan kalla sitt eget, då bör rimligen även alla andra folk ha denna rättighet. Därtill är det min övertygelse att nationalismen bara kan återvinna sin forna legitimitet i Europa genom att nationalistiska rörelser världen över samarbetar och lär av varandra. Och för närvarande är ideologin allt för svag för att kunna tacka nej till några framgångar för nationalistisk strävan eller några allierade utom de mest uppenbart olämpliga (såsom nazister och islamister). Framförallt finns det dock en potentiellt stor demografisk vinst för Europa ifall Palestinafrågan finner sin lösning, då en fred skulle gynna utvecklingen i den muslimska världen och därigenom på sikt göra dess befolkning mindre lockad av ett liv bland oss. Konflikten har ju länge använts av diverse fundamentalistiska och på annat sätt auktoritära krafter som ett sätt att flytta fokus från missförhållanden i de egna länderna, samtidigt som den genom sin utdragna brist på verkliga framgångar för den arabiska sidan haft en allmänt demoraliserande inverkan på livet i Mellanöstern.

Så ja, jag anser alltså att Sverigedemokraterna bör verka för en palestinsk stat. Men partiet måste göra det utan att nedlåta sig till vänsterns patologiska Israel-hat, för judarna har givetvis inte mindre rätt till ett hemland än vad svenskar och palestinier har - och deras enda rimliga hemland är just Israel. Må så vara att det inte alltid varit deras land, men bara en hårdför materialist borde kunna hävda att deras historiska och känslomässiga band till landet saknar betydelse och om fördrivandet av palestinier i samband med självständighetskriget förvisso var förkastligt så är det viktigt att betänka att det samtidigt var stora mängder judar som fördrevs från andra delar av arabvärlden.

TV-tips

2011-11-08T17:34:00.002+01:00

Imorgon kväll (21.30) visar SVT2 ett avsnitt av serien Korrespondenterna som lär ge en lite annan bild av världen än den politiskt korrekta. Det klagas ju mycket på islamofobi i västvärlden, men faktum är ändå att den mest förföljda religionen i vår tid är kristendomen - vilket är vad programmet handlar om. Kristna i många länder kan bara önskedrömma om att inte ha större problem med delar av den omgivande befolkningen än vad västs muslimer har.

På SVT:s hemsida presenteras programmet på följande sätt: "I Egypten har attacker mot de kristna kopterna ökat dramatiskt efter att Mubarak-regimen föll. I Ryssland trakasseras kristna samfund som inte tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan. Och i Indien tar hinduiska fundamentalister till våld för att förhindra att kastlösa konverterar till kristendomen."

Ni kan förresten även få ett mer lättsamt TV-tips: Den norska dramakomediserien Dag som SVT1 visar sent på tisdagskvällar. Handlar om den asociale samlevnadsterapeuten Dag som brukar rekommendera paren som kommer till honom att helt enkelt ge upp hoppet om sina förhållanden, men vars systers väninna Eva har gett sig tusan på att bryta sig igenom hans hårda yta. Det är fruktansvärt roligt och härligt egensinnigt. Dessutom med lika vackra som begåvade Tuva Novotny i rollen som Eva, och som grädde på moset med ett förstklassigt soundtrack.

Muslimska invandrare talar ut om hur de ser på europeiska tjejer

2011-11-07T00:37:00.002+01:00

Att invandrare från den muslimska världen generellt sett har en lite annan kvinnosyn än vad vi nordeuropéer har, det vet vi. Och att denna kvinnosyn är en förklaring till att de är så groteskt överrepresenterade inom våldtäktsstatistiken som de är, det kan man lugnt utgå ifrån. Ibland säger de det rent av själva:

- Men hør nå, norske jenter klager over at utenlandske gutter gjør ditt og datt, men grunnen til at det skjer mange voldtekter er at norske jenter går nesten helt nakne! Det er som å si «kom her og knull meg», skjønner du?

- Det du sier er at norske jenter ber om å bli voldtatt?

- Ikke ber akkurat, men når de går ute neste helt nakne og drikker seg drita fulle i Frognerparken eller drar på fest sammen med noen kamerater, og så klager de over å bli voldtatt? Det er deres feil. sier 26-åringen fra Somalia.

Ovanstående kommer från ett norskt radioprogram där en känd advokat vid namn Abid Raja har intervjuat några unga afrikanska män. Men det är inte första gången något sådant sägs i offentligheten. För elva år sedan hade faktiskt DN en artikelserie om muslimska invandrarkillars kvinnosyn, där särskilt synen på våldtäkt avhandlades i en av artiklarna (10/2 -2000, ej på nätet):

"- Men det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej, säger Hamid."

"- En tjej som går ut på kvällen utan någon kille som kan skydda henne får skylla sig själv, fortsätter Hamid, särskilt om hon är full."

"- Jag ska aldrig göra det, jag lovar. Men om jag skulle våldta en tjej så skulle jag välja en svensk tjej, en med kort kjol och höga klackar. Svenska tjejer måste lära sig att skydda sig. De måste förstå hur vi invandrarkillar fungerar. Hur vi ser på svenska tjejer till exempel."

"- Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade."

Angående det sista citatet ovan kan konstateras att de muslimska invandrarna inte heller tycks ha någon större respekt för de europeiska männen. "- Helt ærlig? Nordmenn er helt forferdelige!", konstaterar till exempel en av de afrikanska männen i det norska radioprogrammet. Så det är väl inte underligt att en slags anti-vit rasism breder ut sig i delar av Europa på ett sätt som media i mindre politiskt korrekta länder inte längre kan ignorera. Helt nyligen hade till exempel sydfranska Le Petit Journal en rubrik som talade om just "racisme anti-blanc". I Tyskland har man stora problem med förakt mot allt tyskt i vissa av landets skolor. På en skola i Essen gick det häromåret så långt att vissa muslimska elever inte drog sig för att spotta i lärarnas mat under Ramadan, eftersom dessa inte respekterade fastan (varför de som icke-muslimer nu skulle göra det...). I Danmark har uppmärksammats hur både judar och kristna tvingas bort från bostadsområden dominerade av muslimer: "I belastede boligkvarterer landet over gør indvandrere og efterkommere fra ikkevestlige lande livet så surt for deres udenlandske naboer med kristen eller jødisk baggrund, at det får en stribe organisationer og eksperter til at slå alarm." I Norge har både vänstertidningen Klassekampen och statstelevisionen uppmärksammat hur vita barn och ungdomar mobbas i vissa invandrarområden.

Fast nu invänder förstås politiskt korrekt vän av ordning att muslimska invandrares hat mot européer är förståeligt med tanke på hur hemskt vi behandlar dem när de kommer hit som flyktingar. Vi ger dem förvisso en trygg fristad och i stort sett utan motprestation en betydligt högre levnadsstandard än de hade i sina hemländer - trots att det kostar oss enorma summor och trots att vi därigenom på sikt utplånar våra länders unika identiteter. Men vi kunde förstås vara ännu mer generösa genom att garantera dem jobb direkt, rätten att också ta hit alla sina kusiner och rätten att leva under sharialagar... Ärligt talat är jag dock inte helt säker på att vi ens då skulle bli omtyckta. De kulturella skillnaderna är helt enkelt för stora.

Efter Politiskt Inkorrekt: Avpixlat

2011-11-06T23:05:00.000+01:00

Politiskt Inkorrekt hann bara vara nedlagt i någon dag eller två innan en ny och nästan identiskt blogg dök upp på nätet: Avpixlat. Det är inte utan att man misstänker en "the death of Superman"-kupp...

För er som inte håller koll på serievärlden så syftar jag på hur förlaget DC Comics för några år sedan berättade för medierna att de tänkte ta död på sin mest kända karaktär, Superman (Stålmannen), och därigenom fick uppmärksamhet i så gott som varenda dagstidning över hela världen - bara för att nästan omedelbart efter hjältens dramatiska död återuppliva honom.

Men i vilket fall, Avpixlat är nu alltså bloggen som gäller för den som vill hålla sig uppdaterad om hur massinvandringen påverkar vårt land och vill ha de nyheter etablissemangsmedia föredrar att förtiga.

Söndagsmusik

2011-11-06T22:31:00.004+01:00

Darkwood - "Nibelungenland":

Darkwood är ett tyskt neofolk-projekt som på sin hemsida talar om hur de inspireras av "love for our homeland and [the] forgotten beauty of tradition and nature".

Gillar du detta finns det mycket mer av Darkwood både på YouTube och Spotify.

Fler överfallsvåldtäkter? Det är Breiviks fel!

2011-11-03T22:24:00.000+01:00

I Oslo har antalet överfallsvåldtäkter ökat markant den senaste tiden, vilket gör staden till Nordens "våldtäktshuvudstad". Vad denna ökning just nu beror på är förstås omöjligt att säga, men den svenske våldsforskaren Peter Gill har en teori: Det är Anders Behring Breiviks fel! Genom sitt spektakulära överträdande av den moraliska gränsen kan han ha inspirerat andra till liknande överträdelser, menar Gill. Exakt hur detta samband skulle se ut framgår dock inte av artikeln.

Det är svårt att inte se Gills hypotes som ett försök att vända bort folks uppmärksamhet från den enda faktor vi säkert kan veta förklarar ett ökande antal våldtäkter i stora delar av Europa: invandring från den muslimska världen. Alla studier tycks överens här. (Se t.ex. BRÅ-rapporten Invandrares och invandrares barns brottslighet, eller denna statistik från just Norge!) Invandrare från den muslimska världen är grovt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och följaktligen måste man anta att ju fler de blir, desto fler våldtäkter. Fast det är givetvis inget etablissemanget vill kännas vid, så tänk om man kunde vända på steken och skylla våldtäkterna på en nationalistisk terrorist istället...

Och när vi ändå håller på, varför inte skylla gårdagens branddåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo (efter ett nummer med profeten Muhammed som "gästredaktör") på Breivik? Kan inte hans gränsöverträdande ha varit inspiration även där? Ja, vi kanske rent av skulle försöka skylla det som just nu händer i Syrien på Breivik?

Att göra en höna av en fjäder

2011-10-26T20:15:00.000+02:00

Att Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten i en intervju felaktigt påstått att hennes parti var med och införde allmän och lika rösträtt i Sverige har milt uttryckt väckt en hel del uppmärksamhet. Vänstern skriker unisont om historieförfalskning och även från högerhåll hörs kritiska röster.

Det hela började med en formulering i Moderaternas nya idéprogram: "Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande."

Vissa människor lyckades med konststycket att tolka detta som att Moderaterna utgav sig för att alltid ha varit för rösträtt och jämställdhet, och så vidare. Därav frågan till Arkelsten som fick grodan att hoppa ut ur hennes mun. Och sedan var drevet alltså igång. Ett drev som bitvis tangerar den historieförfalskning man felaktigt tillskriver Moderaterna. I DN Kultur försöker till exempel Malin Ullgren få det till att Moderaterna på 80-talet struntade i rasismen i Sydafrika. Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin är också han inne på apartheid-spåret, men är till skillnad mot Ullgren i alla fall så insatt/hederlig att han nämner hur Moderaterna tydligt tog avstånd från apartheid redan 1965. Fast de motsatte sig sanktioner, och det räcker enligt Swedin för att döma ut dem. Att sanktioner är ett trubbigt vapen som ständigt debatteras och inte minst vänsterifrån ifrågasätts för deras effekt på civilbefolkning (minns kritiken mot Irak-sanktionerna!), det tycks på något mysko sätt helt ha undgått honom.

Swedin har dock ytterligare en anklagelsepunkt när det gäller Moderaternas förhållande till apartheidregimen, vilken är att Moderaterna "var konsekvent emot det svenska stödet till ANC". Och där kommer vi ju intressant nog in på en av vår tids allra största historieförfalskningar: lögnen om det ädla ANC. I själva verket gjorde sig organisationen under 80-talet skyldig till en stor mängd rena terrordåd mot civila mål och den primitiva grymhet dess anhängare ibland visade upp är vedervärdig. (Faktum är att ANC av USA var klassificerat som en terroristorganisation ända fram till 2008.) Till detta måste läggas det stora inflytande kommunisterna alltid haft inom organisationen, något som mycket väl kunde ha resulterat i en diktatur ifall det vita minoritetsstyret fallit som ett resultat av väpnad kamp. Före Sovjets fall var ju tredje världens kommunister nästan aldrig några övertygade demokrater. Så med andra ord: Moderaterna ska i själva verket ha all heder av sin vägran att stödja ANC!

Slutligen kan jag dra mig till minnes att det för ett antal år sedan uppstod en situation väldigt lik dagens. Då var det dock Socialdemokraterna som anklagades för historieförfalskning, efter att ha tagit åt sig hela äran för att svenskarna fick rösträtt. En rättighet som även liberalerna stred hårt för. (Tyvärr hittar jag just nu inga spår av den debatten ute på nätet.)

Att tala för sammanhållning och verka emot den

2011-10-21T17:42:00.001+02:00

På Moderaternas partistämma i Örebro står Fredrik Reinfeldt och talar om vikten av att slå vakt om sammanhållningen i Sverige. Samtidigt gör han sitt bästa för att slå sönder denna sammanhållning genom utökad invandring.

Eller, ja, frågar man de politiskt korrekta så är det förstås inte invandringen i sig som skapar splittring utan snarare Sverigedemokraternas tal om "vi och dom". Att våra invandrare inte är bättre integrerade beror uteslutande på den utbredda svenska rasismen, för de vill ju inget hellre än att bli goda svenska medborgare alla dessa somalier, irakier, afghaner... I själva verket finns det dock en rad faktorer som gör att det i samhället oundvikligen uppstår sprickor mellan svenskar och dagens invandrare:

# Olika referensram. - De flesta etniska svenskar har en delad grundförståelse av samhället och kulturen vilken formats redan under barndomen. Därför kan de som regel alltid förstå varandra i en diskussion och på ett riktigt sätt relatera till saker ikring dem, även om deras värderingar markant skiljer sig åt. Fast för den som växt upp på landet i Afghanistan och kommer hit i vuxen ålder är det endast möjligt att bitvis och ytligt tillgodogöra sig denna svenska referensram.

# Olika värderingar. - Långt ifrån alla etniska svenskar delar de politiskt korrekta värderingar som skolan och media försöker tvinga på oss som varande de enda rätta, men generellt sett finns ändå en avgrundsjup klyfta mellan européer och invandrare från den muslimska världen i fråga om synen på allt från föräktenskapligt sex till kvinnans roll i samhället. Det hela förstås bottnande i en skillnad i religiositet, där etniska svenskar är ett av världens mest sekulariserade folk medan den muslimska världens folk är de minst sekulariserade.

# Betydelsen av rötter. - Många etniska svenskar, särskilt bland de yngre, tycks inte hysa några som helst känslor för landet de fötts i, utan de ser sig med stolthet som världsmedborgare. Fast med tiden kommer många av dem ändå att inse hur rötter faktiskt har betydelse, att det inte utan vidare går att frigöra sig från de band som tidigare generationer genom århundraden och årtusenden skapat till landet de bebott. Därför kommer etniska svenskar alltid att måna mer om Sverige än de invandrare vilka bara bott i landet i en eller två generationer och vanligen fortsätter att se sig som till exempel irakier - eller helt enkelt muslimer - minst lika mycket som de ser sig som svenskar. (Att invandrarna ofta fortsätter att ha sin huvudsakliga lojalitet hos hemlandet blir inte minst tydligt då det svenska fotbollslandslaget på hemmaplan möter landslaget från ett invandrarland - och plötsligt upplever det som om man spelade på bortaplan...)

Nyamko Sabunis argument att svenskar och invandrare i brist på gemensamt förflutet skulle förenas av en gemensam framtid måste ses som väldigt tveksamt. Invandrarna har en gång flyttat för att skapa sig ett bättre liv, så varför skulle de inte flytta igen om det plötsligt går dåligt för Sverige och landet börjar kräva mer av sina medborgare än det ger?

# Gränser för kärleken. - Ett grundkrav för att ett mångkulturellt samhälle ska fungera hyfsat måste vara att det finns utrymme för överlappningar mellan de olika grupperna. Eller med andra ord att blandäktenskap finns som åtminstone ett realistiskt alternativ. För en etnisk grupp som inte låter sina barn gifta sig utanför den egna gruppen kan inte anses integrerad i samhället, utan den har själv valt en klyfta mellan sig och resten. Muslimerna är en sådan grupp (möjligen med undantag för iranierna och bosnierna i tidigare invandringsvågor). Muslimska män kan förvisso ses med etniskt svenska kvinnor nu och då, det anses ju att de som familjeöverhuvuden garanterar att barnen får växa upp som goda muslimer, men när såg du senast en kvinna från mellanöstern med etniskt svensk pojkvän? Chansen är god att du aldrig gjort det, åtminstone om du bor utanför storstäderna.

(Jag läste förresten i Expressen för en tid sedan en artikel om "Hollywoodfrun" Gunilla, där läsarna tydligen förväntades bli upprörda över att hon sade sig aldrig kunna gifta sig med en judisk man. Hur många av våra muslimska invandrare tror ni hyser samma ovilja att gifta sig med en jude? Ska vi gissa på någonstans i närheten av 99,9%? Men nej, sådant får vi förstås inte läsa om i tidningen...)

# Oikofobi (=hat mot västvärlden) - Det talas mycket om rasismen hos etniska svenskar, men det finns också en "omvänd rasism". För invandrare från den muslimska världen är det moderna Västeuropa trots allt på många sätt antitesen till det muslimska idealsamhället. Det är allmänt gudlöst, sexuellt tillåtande och med alkohol som viktigt inslag i vardag såväl som fest. Därför instämde för några år sedan hela 32% av Storbritanniens muslimer i påståendet att "det västerländska samhället är dekadent och omoraliskt, och muslimer borde försöka göra slut på det". Av övriga 68% var det säkert en majoritet som inte direkt ville göra slut på det västerländska samhället, men i alla fall reformera det till oigenkännlighet.

Att sedan invandrare tenderar att klumpa ihop sig i vissa städer och förorter runt om i landet där de kan leva sina liv med endast minimalt samröre med det svenska samhället, det förstärker förstås splittringen, men om denna boendesegregation är en nödvändig följd av invandringen är väl tveksamt.

Slutligen kan jag helt kort bemöta invändningen att massinvandring tycks fungera i USA och Kanada. Till att börja med fungerar den ju långt ifrån så smidigt som vissa vill ge sken av. Men även om den tveklöst fungerar bättre i dessa länder än i Sverige så är skillnaderna så stora att jämförelsen i praktiken inte säger ett dugg. USA och Kanada har i markant skillnad mot Sverige alltid varit utpräglade invandrarländer och de facto mångkulturella, varför alla (utom indianerna) i någon mån förenas av en delad nybyggarerfarenhet. Dessutom har den moderna invandringen till dessa länder varit av ett helt annat slag än den svenska invandringen. Till USA och Kanada söker sig de som drömmer stort och här ser möjligheternas land. Till Sverige söker sig folk för att våra migrationsmyndigheter är lättlurade och bidragen rikliga (eller åtminstone är det så idag, förr lockades socialister hit av respekt för Palme och folkhemsbygget). Lägg sedan till detta att USA och Kanada lockar människor från hela världen, inte huvudsakligen de särskilt problematiska muslimer som utgör en så stor andel av de svenska invandrarna.

Farväl PI!

2011-10-19T01:34:00.000+02:00

Ja, ni vet det säkert redan. Bloggen Politiskt Inkorrekt kommer att publicera sin sista post nu på söndag. Arbetsbördan blev för stor efter att grundaren avlidit och en annan av de flitigaste skribenterna hoppat av. Det är enligt min mening djupt beklagligt, för även om PI långt ifrån alltid hållit den klass man kunde önska och vid enstaka tillfällen gjort sig skyldig till smaklösa övertramp så har den tveklöst haft en viktig funktion att fylla. Ingen som följt den under en längre tid kan rimligen ha gjort det utan att inse åtminstone två saker: Sverige är på väg att i grunden förändras och etablissemangsmedia är förändringens främsta supporter istället för dess granskare.

Lite oväntat har i princip varenda dagstidning under de senaste dagarna haft åtminstone en notis om nedläggningen. Givetvis har det därvid blivit en hel del bullshit. TT skriver till exempel att bloggen "gjorde sig ett namn bland annat genom att skriva om brott där förövaren har invandrarbakgrund" (vilket kan läsas i både SvD och DN), fast den i själva verket skrivit om brott överhuvudtaget och hängt ut också många pursvenska brottslingar. På SvD:s kulturblogg kopplar Tobias Brandel PI till "den grova hetsen mot muslimer på nätet", trots att PI vanligen hållit sig till objektiva fakta och slagit ner hårt på hatiska/rasistiska kommentarer. I en liten text i dagens DN Kultur som tyvärr inte finns på nätet gör sig Kristina Lindquist lustig över att PI-skribenterna ser sig som dissidenter fast de "numera har vänner i riksdagen", som om SD plötsligt blivit mainstream och inte var ett parti vars ledare andra partiledare finner det otänkbart att stå bredvid under en debatt...

Väldigt otippat kommer ett av de värsta påhoppen på PI från Sydsvenskans Niklas Orrenius, vilken normalt är en av få svenska journalister som tycks anse en objektiv journalistik vara viktigare än det politiskt korrekta. Fast kanske har han hållit objektivitetens fana så högt att han nu känner sig tvungen att kompensera sig genom ett rent påhopp för att slippa bli en paria inom journalistkåren? Jag ska dock inte gå igenom bristerna i hans text eftersom PI gör det så bra här. Kan bara tilläggas att Orrenius själv klart och tydligt visat varför PI har alla skäl i världen att hänge sig åt "förakt för etablerade medier". Detta i den bok han skrivit om SD, Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, där han bland annat berättar om hur media ofta ignorerat våld mot aktiva sverigedemokrater och låter en kollega fastslå att epitetet "främlingsfientliga" givetvis bara är ett sätt för journalisterna att visa ogillande.

Sveriges Radio gjorde sig faktiskt besväret att intervju en handfull olika personer angående PI:s nedläggning, varvid det bland annat framkom att journalister ibland använt bloggen som informationskälla vid brottsfall. Inslaget i sin helhet känns relativt objektivt, men detsamma kan inte sägas om det Daniel Poohl (redaktör för mångkulturextremistiska Expo) har att säga. Liksom TT-texten ger han falskeligen sken av att PI bara hänger ut invandrarbrottslingar, uppfattningen att etablissemangsmedia förtiger sanningar om invandringen avfärdar han som en konspirationsteori, PI-skribenternas anonymitet försöker han göra till något suspekt - och säkert som amen i kyrkan får han med en liten nazistreferens också...

Att etablissemangsmedia verkligen förtiger finns det dock hundratals exempel på hos PI och ovan nämnde Orrenius är inte den enda journalist som vågat gå emot den egna yrkeskåren genom att tala öppet om saken, utan som jag tog upp för en tid sedan har även Janne Josefsson beklagat sig över mörkningen. Därtill är det intressant att jämföra svensk media med den i våra grannländer, där också en vänstertidning som norska Klassekampen kan skriva om hur etniska européer trakasseras i invandrartäta bostadsområden - något svensk media mig veterligen aldrig berört.

Beträffande PI-skribenternas anonymitet har Poohls egen iver att hänga ut folk med politiskt inkorrekta åsikter resulterat både i förlorade anställningar och misshandel. Sorgligt nog är ju mångkulturkritiker lite av vår tids fredlösa, i förhållande till vilka ingen hänsyn måste tas till normal anständighet, och den eventuella hets mot muslimer man kan finna på PI står sig slätt jämfört med hetsen mot SD på vissa av landets ledarsidor (för att inte tala om hur det ser ut på vänsterbloggarna!). Så att PI-skribenterna väljer anonymitet handlar uppenbart om ren och skär självbevarelsedrift.

Så vart ska man nu vända sig för sina politiskt inkorrekta nyheter? Ett alternativ är webbtidningen Fria Tider, men medan PI alltid stått Sverigedemokraterna nära så är det där lättare att finna kopplingar till de mer hårdföra Nationaldemokraterna (en handfull personer som skrivit för sidan har även skrivit för ND:s tidning Nationell Idag). Muslimsk invandring ses inte som ett större problem än invandring i allmänhet, och medan PI är uttalat pro-israelisk är Fria Tiders redaktör Widar Nord enligt egen utsago "en övertygad palestinavän".

För den som särskilt oroar sig över den muslimska invandringen och inte har något emot att läsa på engelska finns en del alternativ. Populärast tycks Gates of Vienna vara, men även om där finns mycket intressant så föredrar jag personligen den mer objektiva (vissa kanske skulle säga torra) Islam in Europe. Andra läsvärda bloggar som berör invandring/mångkultur är Merit Wagers blogg, inte minst för dess läckor inifrån Migrationsverket, Affes statistik-blogg, både för dess klara faktaredovisningar och dess satirinslag, liksom den traditionalistiska Solguru. Dessutom skulle jag vilja rekommendera statsvetaren Andreas Johansson Heinös blogg, även om invandring och mångkultur i sig sällan är huvudtemat där. Johansson Heinö har bland annat redogjort för varför han inte anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti.

Ännu ett försök att förneka den svenska kulturen

2011-10-17T22:41:00.000+02:00

Maja Hagerman påstås skriva bra böcker om arkeologi. Det är mycket möjligt att så är fallet, men när hon kommer in på politik blir det sällan helt lyckat. Som i en kolumn i dagens DN där hon försöker göra narr av Sverigedemokraterna genom att avfärda tanken om att det skulle finnas en unik svensk kultur.

Hon kör därvid ett exempel som vi redan sett femtioelva gånger men som knappast blir bättre av att upprepas: "Ta den mest unika av svenska seder, Luciafirandet. Ett sicilianskt helgon kommer i mörka vinternatten i sällskap med Staffan stalledräng (ett helgon som blev martyr i Jerusalem). De bjuder på lussebullar bakade med saffran från Iran, och pepparkakor kryddade med ingefära från Afrika och kryddnejlikor från Moluckerna."

Problemet är till att börja med förstås att även om vi här har ett flertal exempel på utländskt inflytande så är luciafirandet ändå verkligen något unikt svenskt, i den meningen att alla dessa influenser bildat en helhet som på ett särskilt sätt tycks tala till svenska kynnen, passats in i ett större kulturellt sammanhang - och inte existerar någon annanstans i världen. En Syrakusabo vet självklart vem Lucia är, men skulle vid åsynen av en blond kvinna i enkel vit klänning, med ljuskrona i håret och bärande på ett fat med lussebröd knappast se någon som helst koppling till det antika helgonet.

Ett annat problem med argumentet är att det inte tar hänsyn till den enorma skillnad som faktiskt finns mellan en äldre tids och samtidens utländska influenser. Då handlade det om relativt små kontaktytor gentemot omvärlden, huvudsakligen i form av enstaka köpmän och deras produkter. Idag handlar det om en globalisering inom handel och kommunikation som helt genomsyrar samhället, liksom om en demografisk omvälvning vilken gör etniska svenskar till en minoritet bland andra inom 40-50 år. Det är evolution kontra revolution. Den kulturella väv våra förfäder lämnat i arv klarar inte längre av att absorbera alla influenser utan att brytas sönder, och därför måste man göra motstånd ifall man finner den värd att bevaras.

Fast Hagerman och hennes likar tycker förstås inte att den svenska kulturen har något egenvärde. "Ursvenskt är bara barbariet" har ju statsministern själv slagit fast. Om detsamma gäller även andra kulturer, om Reinfeldt skulle kunna säga att "ursomaliskt är bara barbariet", låter jag dock vara osagt. Generellt sett tycks mig den politiskt korrekta inställningen ändå vara att kulturer utanför Europa är mer skyddsvärda än de europeiska. Ett inte ovanligt argument mot långväga charterturism är ju till exempel att den korrumperar det genuina i de inföddas kultur. Och när man för några år sedan upptäckte en tidigare okänd indianstam i Amazonas, var det då någon som förespråkade att sända ett gäng somalier för att leva bland dem i syfte att också dessa indianer skulle få del av mångkulturens välsignelser?

Avslutningsvis kan konstateras att den "svenskfientlighet" Hagerman tycks anse är ett högerextremt påhitt utan konkret grund, den är hennes egen text ett utmärkt exempel på.